NÄR THOMAS LEYSER läste artikeln "Relationen till handledaren avgörande för doktorander" i Universitetsläraren nr 9/2014 reagerade han:
– Jamen det är ju precis det vi vill göra något åt.
2007 tog han initiativ till att på Institutet för rymdfysik i Uppsala starta ett handledarkollegium som träffas minst en gång per termin.
– Vi vinnlägger oss om att det ska vara en dialog mellan handledarna som grupp och doktoranderna som grupp, för att komplettera den individuella handledar–doktorandrelationen.
Innan kollegiet har doktorandgruppen träffats och vi har fått deras synpunkter om det är något de vill att vi ska diskutera.
På handledarkollegiet går man sedan igenom alla doktorandernas läge, studieplaner, medarbetarsamtal och liknande.
Att delta i handledarkollegiet är frivilligt.
– Jag tycker att det fungerar jättebra, vi blir medvetna om det inte riktigt fungerar med handledar–doktorandrelationen, eller om det går lite trögt för en doktorand. Så en handledare riskerar inte att sitta fast med problemen tills det har gått för långt, utan vi är med från början och försöker stötta med varan- dras erfarenheter.
Samtidigt som man försöker fånga upp eventuella problem i tid innan de blivit för stora vill man vara proaktiva angående hur forskarutbildningen bedrivs.
– Vi försöker kontinuerligt utveckla en vision om hur en optimal forskar- utbildning vid IRF ser ut. Vi talar öppet om våra värderingar och hur vi gör. Vi vill förmedla ett kollegialt förhållande mellan handledare och doktorand. Det är speciellt viktigt eftersom IRF är en internationell arbetsplats och forskare från andra kulturer kan ha skolats i ett mera auktoritärt förhållningssätt.
Thomas Leyser påpekar att handledarkollegiet har fått bort mycket av den negativa prestige som kan följa med handledarrollen.
– Vi har en bra dialog och fin stämning runt bordet, det känns förbaskat bra. Handledarna har en gemensam kultur och vi jobbar på att förbättra den, säger han.
I PRAKTIKEN ÄR det inte alltid enkelt att komma tillrätta med att det går trögt för en doktorand.
– Det är ändå en oerhört mycket bättre situation än vi hade innan när alla satt mer isolerade. Ofta ses ju problem som doktorandens fel, men vi är gärna med och tar hälften av ansvaret, vi vill göra så gott vi kan.
Så har man till exempel förändrat synen på byte av handledare.
– Varje doktorand har en huvudhandledare och två biträdande handledare. Om det behövs kan vi prova andra handledarkombinationer, någon gång har vi bytt handledare eller också går en fjärde person in tillfälligt och tar rollen som handledare. Det finns ett spektrum av åtgärder och vi har avdramatiserat den proceduren.
På Institutet för rymdfysik i Uppsala har man haft handledarkollegium sedan 2008 och på huvudkontoret i Kiruna har man startat i år.
– Man har velat se hur det satt sig i Uppsala. Men ledningen har tyckt att det fungerat så bra att den vill sprida arbetssättet, säger Thomas Leyser.
