En pyrrhusseger för statsmakten

Gästkrönika av Johan Modée

INGEN INOM HÖGSKOLESEKTORN har väl kunnat missa Universitetskanslersämbetets kvalitetsutvärderingar med tillhörande politiskt efterspel? Dessa utvärderingar visade – enligt den politiska maktens sätt att bedriva New Public Management – att svenska högskoleutbildningar i stor utsträckning är bottenlöst usla. Den utbildning i vilken jag själv är verksam fick omdömet ”bristande kvalitet” efter det att en bedömargrupp granskat ett antal examensarbeten. Detta trots att vi med utgångspunkt i breddad rekrytering lyckats frambringa studenter som sedermera blev såväl lysande akademiker som professionella inom olika samhällssektorer. Mig veterligen har ingen annan stat gjort ett likartat gigantiskt självmål inom utbildningssektorn. Uppskattningsvis kostade UKÄ:s utvärderingsprojekt fem miljarder kronor, sett till alla de timmar och pengar som ägnades åt självvärderingar, bedömargrupper etcetera. Det blev en pyrrhusseger för statsmakten, eftersom alla utbildningar med ”bristande kvalitet” som lämnade in åtgärdsredovisningar inte kunde få sina examenstillstånd indragna. Detta är nu inte hela saken. Ovetenskapligheten i UKÄ:s specifika metod har blivit noga klarlagd och internationellt förlöjligad. Det kan för övrigt också starkt ifrågasättas att det över huvud taget bedrivs kvalitetsutvärderingar. Det finns idag en närmast religiös övertro på att allt kan kvalitetsutvärderas på ett enkelt sätt. Problemet är bland annat att det inte kan uteslutas att utvärderingar av kvalitet bottnar i ”paradigm” eller ”fält”. Examinatorer gör bedömningar utifrån sin professionalitet, som inte är annat än den erfarenhet som de byggt upp inom sin egen verksamhet. Det är ocksåett välkänt och oundvikligt faktum att olika bedömare kan bedöma på mycket olika sätt. Hur ska då en extern bedömare, som inte ens känner till förutsättningarna för den specifika verksamheten, kunna göra en mer objektiv bedömning? Fallet Galileo Galilei är sedelärande. Den besynnerliga ”peer review” som drabbade Galilei var gällande som sanning inom katolska kyrkan tills för några decennier sedan.Paradigmet i allians med den politiska makten låter aningslöst sitt tunnelseende regera som en objektiv sanning. Nu befinner vi oss i ett annat läge, rent historiskt sett. Religiösa dekret är inte längre utgångspunkten för akademisk verksamhet. En sak som därför är häpnadsväckande är att metoden för utvärdering så okritiskt togs i bruk. Det var generellt ”bed och arbeta” och ”ja och amen” som gällde bland bedömargrupperna när UKÄ kom med sin Lex Cathedra. Handplockade hantlangare i sektorn började därefter okritiskt utvärdera sina kollegors betygsättningar med hjälp av en ovetenskaplig metod. Det är inte orimligt att undra över hur kritiskt tänkande akademiker har kunnat ställa upp på denna verksamhet. Här följer därför några boktips för de självkritiska och efterkloka: Paul Boghossian, Fear of Knowledge (Oxford 2007). Harry G. Frankfurt, On Bullshit (Princeton 2005). JOHAN MODÉE Fil.dr. i religionsfilosofi. Universitetslektor i mänskliga rättigheter och internationella relationer vid Malmö högskola. Ledamot i SULF:s förbundsstyrelse.


Kategorier: Arkiv