Inför högskolereformen 2007, då Sverige anslöt sig till Bolognaprocessen, diskuterades att den totala studietiden till doktorsexamen riskerade att bli längre.
– Forskarutbildningsutredningen föreslog en treårig forskarutbildning, men så blev det ju inte. Istället blev det en flexibel lösning där man införde möjlighet att tillgodoräkna från tidigare nivåer, säger Helen Dryler, utredare vid UKÄ.
Intentionen från både regering och riksdag var att den totala studietiden inte skulle förlängas.
I rapporten "Tillgodoräknande i utbildning på forskarnivå" har Helen Dryler funnit att doktorandperioden är lika lång som tidigare och den totala studie-tiden därigenom troligen blivit längre.
– Jag har inte uttalat mig tvärsäkert i rapporten utan jag pekar på att det förefaller vara så. Studietiden i forskarutbildningen verkar inte ha kortats, och om man tänker på att studietiden innan man börjar forskarutbildningen ofta har förlängts med studier på avancerad nivå så borde resultatet ha blivit att fler studerar längre tid.
I rapporten redovisas statistik som visar att en stor andel av de som doktorerar har använt tillgodoräknanden i någon form. I flera fall handlar det dock om tillgodoräknanden som har tagits efter det att doktorandstudierna påbörjats, men i statistiken går det inte att klart urskilja hur vanligt detta är. Därför går det inte heller att göra några exakta beräkningar av hur tillgodoräknandena har påverkat studietiden.
– I intervjuer som UKÄ genomfört med några lärosäten framkom det bland annat att det förefaller finnas en okunskap om tillgodoräknande när man kommer ner till handledare och doktorander på institutionsnivå. Man kanske känner till möjligheten till tillgodoräknande men inte möjligheten med tidsförkortning.
Helen Dryler argumenterar för att doktorander kan vara intresserade av att förkorta doktorandtiden, till exempel för att snabbare få en välbetald tillsvidareanställning.
– Man kan också tänka sig att det finns ett stort intresse hos de forskningsledaresom försörjer doktorander genom treåriga projektmedel och som på något annat sätt måste ordna finansiering för doktoranden det fjärde året.
Men hos både doktorander och handledare kan intresset av att förkorta doktorandtiden ibland vara begränsat.
– När man ska göra akademisk karriär är det viktigt med en så bra avhandling som möjligt, exempelvis för att söka meritieringstjänster. Om doktoranden kan tillgodoräkna sig tidigare studier så är det ett rimligt antagande att den frigjorda tiden ofta används till att skriva längre på avhandlingen istället för att korta tiden som doktorand.
Helen Dryler pekar på att det finns en inbyggd motsättning i frågan.
– Det verkar finnas en spänning mellan resursutnyttjande och effektivitet å ena sidan och kvalitet å andra.
Hon anser att det behövs en diskussion om vilken kvalitet vi behöver på avhandlingarna i förhållande till hur lång tid de ska ta.
– Jag hoppas att den här analysen ska lyfta den diskussionen. Vi på UKÄ ska försöka inleda en dialog kring detta med departementet och lärosätena.
PER-OLOF ELIASSON
