Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

”Mänskliga rättigheter ska värderas lika”

Doktoranden Elisabet Söderberg har ett rörelsehinder och arbetar på Stockholms universitet. Hon trivs i sin egen byggnad, men trappor och höga pulpeter gör det svårt att föreläsa i andra salar. – Sådant skapar ett onödigt annorlundaskap, gör mig mer annorlunda än jag egentligen är, säger hon.

1 oktober, 2014
Universitetsläraren

I ett arbetsrum på sjätte våningen i huset bakom Naturhistoriska riksmuseet sitter Elisabet Söderberg, doktorand i pedagogik. Hon tar stöd av en smidigt smal rullator i svart med blommönster och gröna hjul, inköpt i Japan, och visar in i ett mötesrum. Att ingen högskola uppnår alla Myndigheten för delaktighets grundkriterier för tillgänglighet överraskar henne inte.
– Jag hade blivit förvånad om det hade funkat på högskolorna när tillgängligheten i det övriga samhället är så dålig som den är. Jag tycker att mänskliga rättigheter ska värderas lika för alla, och att det inte är tillgängligt visar att alla grupper inte ses som lika mycket värda att satsa pengar på, säger hon.
Elisabet Söderberg har en ovanlig neurologisk sjukdom, AVED, som liknar MS. Den ger dålig balans, svårighet att gå och försvagade muskler. Hon skriver sin avhandling om rörelsehindrade unga vuxnas karriärval. Det har dragit ut på tiden eftersom hon födde sitt tredje barn våren 2012.
– En del som jag intervjuade har inte kunnat välja vare sig gymnasium, högskola eller andra utbildningar eftersom skolorna inte har varit tillräckligt tillg�ngliga. Andra har också varit tvungna att avbryta sina studier.

I huset bakom museet funkar det bra, här har salarna inte trappor till katedern, datorerna står på vanliga skrivbord och tröskeln till matsalen har tagits bort.
Men Elisabet Söderberg behöver inte gå långt för att det ska bli problem. När hon nyligen skulle hålla en föreläsning i ett annat hus satt datorn fast på en hög pulpet.
– De hade inte tänkt på att alla inte är stöpta i samma form utan föreläsaren förväntades stå upp. Jag kan inte stå upp och föreläsa i två timmar. Jag tog upp det med en tekniker som först blev ställd men sedan sa att de ska titta på det i framtiden.
De lyckades dra en sladd så att tangentbordet stod på kanten av ett lägre bord och Elisabet Söderberg skötte sin powerpoint sittande. Men om sladden varit någon centimeter kortare hade det inte gått.
– Jag är laddad och lite nervös inför en föreläsning och när praktiska saker inte funkar blir jag osäker. Hittills har det dock alltid löst sig. Men jag blir glad när jag får en sal här i huset, då vet jag att det går bra.
När det inte funkar påminns hon om att hon inte lever upp till normen.
– Jag skulle också önska att jag kunde stå upp och hålla mina föreläsningar, av flera skäl, men nu orkar jag inte det. Det påminner mig om att jag inte är den ultimata eller idealiska läraren.

Ibland är föreläsningarna förlagda i andra hus på campus. För att vara säker på att komma i tid måste Elisabet Söderberg beställa färdtjänst en timme i förväg. Då försvinner för mycket arbetstid och hon prioriterar ofta att betala en vanlig taxi ur egen ficka.
Elisabet Söderberg är också betänksam när det gäller brandsäkerheten. Hon är beroende av hissarna och ett par gånger har strömavbrott fått dem att stanna.
– Jag kan gå i trappor om jag får hjälp. Men om det börjar brinna, hur blir det då? Det skulle ju inte gå. Men att sitta längre ner i huset känns tråkigt eftersom jag då inte skulle sitta tillsammans med mina arbetskamrater.

Avstånd och trappor gör det svårt att äta lunch på universitetets restauranger. Naturhistoriska riksmuseet har till exempel en trappa och då behöver hon hjälp.
– Jag vill gärna vara självständig och inte få så mycket hjälp. Det är en tråkig sak, att jag inte kan följa med om de andra går ut och äter, men det är svårlöst. Samtidigt är det fräschare och renare på institutionen och jag sitter hellre här än centralt.
Hon upplever att det är tyst om tillgänglighet på Stockholms universitet, SU. Att personer med funktionsnedsättningar prioriteras lägre än andra grupper.
– Det skulle vara bra att arbeta mer proaktivt, att till exempel ta in en tillgänglighetskonsult. Den skulle kunna gå runt och se hur allt funkar ur olika synvinklar. Lösa problemen innan de uppstår.

Marie Högström, personalchef på SU, menar att universitetet ständigt jobbar med att förbättra tillgängligheten. Hon tycker inte att det är okej att personal med funktionsnedsättningar möts av otillgängliga lokaler.
– Vi har en stor, decentraliserad organisation och behöver arbeta mer systematiskt. Vi försöker bland annat väva in tillgängligheten i det vanliga arbetsmiljöarbetet, säger hon.
I samband med skyddsronder ska till exempel även lokalernas tillgänglighet kollas. Universitetet informerar också anställda och chefer om vart de ska vända sig med sådana frågor. Marie Högström menar att SU:s resultat i Myndigheten för delaktighets undersökning, sju av 13 poäng, pekar på vikten av systematiskt arbete.
– Vi kan naturligtvis bli bättre och lyfta det i fler sammanhang. Det är också bra med den här typen av undersökningar som sätter fokus på frågan och ger oss en kick.
Att universitetet är utspritt tror Marie Högström inte är något större problem eftersom de flesta institutioner och dess föreläsningar hålls samlade. Hon ser inte heller något behov av en tillgänglighetskonsult, eftersom universitetet har egna resurser.

JENNIE AQUILONIUS

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 4, 2024
Nummer 3, 2024
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023
Nummer 4, 2023