Kvalitetssäkring och professionalitet

Harriet Wallberg är inte bara universitetskansler, hon har också uppdraget att utreda det framtida kvalitetssäkringssystemet i högre utbildning. Värt att notera är att utredningen är en Ds (departementsskrivelse) och inte en SOU (statens offentliga utredningar). Ärendet är viktigt och hade förtjänat tyngden av en SOU, men samtidigt brådskar det. Den högre utbildningen kan inte stå utan internationellt erkänd kvalitetssäkring. Högre utbildning omsätter mer än 20 miljarder av statens pengar varje år. Samhället har ett legitimt intresse av att veta att pengarna producerar utbildning av hög kvalitet. Från ett professionsperspektiv måste vi utvärdera och granska vårt arbete för att medborgarna ska kunna hysa tillit till vår professionella kompetens. Vi måste också låta arbetet granskas av utomstående bedömare. Men det måste ske på ett sätt som utgår från vad vårt uppdrag faktiskt är och vilken roll den högre utbildningen och vetenskapen bör ha i samhället. Utgångspunkten för ett kvalitetssäkringssystem är att det har internationell legitimitet. Det garanterar att systemet inte riggas för ett snävt inhemskt perspektiv styrt av kortsiktiga politiska målsättningar, utan från en idé om verksamheten och den akademiska friheten som har en större giltighet. Systemet måste också fungera så att det på en gång bygger på och bidrar till universitetslärarnas professionella utveckling. En profession utmärks bland annat av att den kontinuerligt granskar sig själv. Det betyder i ett internationellt sammanhang inte inavel och självtillräcklighet, utan tvärtom konkurrens och en strävan till det bättre. Ett kvalitetssäkringssystem som tar tillvara och stärker professionsutvecklingen hos lärare och forskare kommer också att leda till en stark kvalitetsutveckling. För vår profession finns ju inte enbart till för sin egen skull. Vår profession förenas runt föreställningen att utbildning och forskning bygger ett bättre samhälle. Kärnan är vetenskap, och vetenskap kräver i sin tur kollegialitet – ett annat av professionens nyckelord som måste finnas med som grund för kvalitetssäkringssystemet. Skälet till att vetenskapen kräver kollegialitet är att unga forskare måste kunna ifrågasätta vedertagna kunskaper, och för att beslut därför fattas bäst i sammanhang där de berörda – lärare och studenter – gemensamt kan ta ställning till nya frågor. Universitetslärare och studenter måste därför vara motorerna i kvalitetssäkringsarbetet. Med ett kvalitetssäkringssystem som utgår från professionalitet och kollegialitet undviks dessutom att systemet producerar arbetsmoment för sin egen skull. Det borde dessutom skapa tillit inte bara till utvärderingarna utan också till lärosätena, till studenternas kunskaper och till universitetslärarna. Just tillit tycks för närvarande vara en bristvara. Akademins ansvar är att bidra till en demokratisk samhällsutveckling, och där är tilliten en förutsättning. Det vore bra att börja med ett kvalitetssäkringssystem som ställer krav på, utvecklar och förutsätter lärar- och forskarprofessionens delaktighet. GIT CLAESSON PIPPING Förbundsdirektör i SULF