Svenska staten satsar varje år en mycket stor del av sina resurser på högre utbildning och forskning. Det är klart att både politiker och medborgare vill ha inblick i om de får valuta för sina pengar. Samtidigt är universitetens verksamhet unik på det sättet att den ska styras av forskarna och lärarna själva.
När det gäller forskningens kvalitet finns sedan länge skarpa utvärderingar utan att de innebär statlig styrning. Genom så kallad peer review granskar forskarna varandras resultat och de som inte duger tas obönhörligen bort, i alla fall från de seriösa tidskrifterna och förlagen. När det gäller undervisningens kvalitet har vi bakom oss en lång historia med menlösa utvärderingar som handlar om processer och satsade resurser och inte om resultat. Sådana utvärderingar skapar mycket byråkrati men ger nästan aldrig upphov till några rejäla förbättringar av den utvärderade utbildningen.
Denna sorgliga historia bröts äntligen av alliansregeringen när man införde utvärderingar inriktade på resultat även inom utbildningen. Genom peer review av studenternas examensarbeten fick vi forskare och lärare möjlighet att granska resultatet av varandras utbildningssatsningar. Framtida utvärderingsmetoder utreds nu av universitetskanslern Harriet Wallberg. Utvärderingarna kan säkert förbättras en del men vi får hoppas att hennes utredning inte leder tillbaka till de gamla dåliga tiderna!
Jag deltog själv i utvärderingar av utbildningarna i företagsekonomi. Examensarbeten säger visserligen inte allt, men de sade tillräckligt för att vi utan tvekan kunde underkänna ett stort antal utbildningar. Det var uppenbart att studenterna inte fått en akademisk utbildning av en klass de har rätt att vänta sig. I de fall jag sedan följt har dessa underkännanden verkligen lett till att berörda institutioner ansträngt sig att bli bättre.
Mitt intryck efter många samtal med kollegor är att denna utvärderingsmetod i stort är ganska okontroversiell bland oss som arbetar "på golvet" och uppskattad av många. Desto mer kritik har den rönt från ett antal rektorer vid våra lärosäten. Argumenten har inte alltid varit starka – det svagaste argumentet som framförts är nog att en internationell organisation inte gillar svenska regeringens metoder! Jaha.
Det verkar som om rektorerna inte vill att lärosätets rykte ska dras ner av att utbildningar klassas som undermåliga – och det kan man ju förstå. Vad de missar är att det är en stor utmaning för höga chefer i alla organisationer att styra verksamheter så att kvaliteten ökar. Den bästa hjälp de kan få är den som kommer utifrån – om kunder, konkurrenter eller andra utomstående ställer krav kan det få vida större effekt än aldrig så välmenande interna policys och uppföljningar. Den kombination av professionell peer review, utomstående tryck och koncentration på resultat som det nuvarande utvärderingssystemet bygger på ska vi vara rädda om. Det är inte minst viktigt mot bakgrund av att den statliga styrningen av högskolan innehåller incitament som motverkar satsning på kvalitet, till exempel betalning per examinerad student.
Problemet med det nuvarande systemet ligger i processen när de underkända utbildningarna är uppe för en andra prövning. Då gäller de gamla menlösa metoderna igen, något som lett till att nästan alla blivit godkända i denna omgång. Hur man skärper de processerna är något för utredaren att titta på.
Nils Brunsson
Professor i företagsekonomi
Uppsala universitet
