Men med bara några dagar kvar till det riksdagsval som innebar att alliansen förlorade regeringsmakten kunde det undertecknas. Beslutet om att införa en kvalitetsbaserad resursfördelningsmodell för klinisk forskning blev därmed den sista stora åtgärden för utbildningsdepartementet, under Jan Björklunds ledning.
ALF-avtalet som handlar om de cirka 1,7 miljarder som staten årligen satsar på den kliniska forskning som bedrivs vid vissa landsting, sades upp 2009. Avtalet hade då länge kritiserats för bristande insyn i hur forskningsmedlen används och hur forskningen utvärderas.
Björklund har upprepade gånger talat om behov av "skarpa kriterier" och har uppmanat landstingen att "ta den kliniska forskningen på allvar".
Björklund var för övrigt inte den förste ministern som tog sig an klinisk forskning. De tvärpolitiska önskningarna att just denna forskning ska bli bättre, mer effektiv och resultera i kommersiella framgångar, som läkemedel, har i decennier blivit föremål för omfattande utredningar och sedan 1990-talet återkommande lyfts fram i forskningspropositionerna.
Svårigheterna har formulerats mångagånger, inte minst det delade huvudmannaskapet, som innebär att det är landstingen som, exempelvis, bestämmer om klinikers slimmade organisation tillåter att läkare ägnar sig åt forskning.
Flera departement, förutom utbildningsdepartementet, närings- och socialdepartementen, har ägnat sig åt att utreda men det är utbildningsdepartementet som tagit fram det nya ALF-avtalet.
Till hjälp tog man först in Kjell Asplund, tidigare generaldirektör för Socialstyrelsen, och förra universitetskanslern Sigbrit Franke som externa förhandlare för staten, men dessa avpolletterades efter öppen konflikt med statssekreterare Peter Honeth (se Universitetsläraren nr 15/2013).
Därefter tog departementet självt över förhandlingarna som alltså gick i lås 11 september i år, då Honeth också blev den som skrev på avtalet.
En nyhet i det nya avtalet är alltså att man inför en kvalitetsbaserad resursfördelningsmodell. Denna ska vara utvecklad från och med 2019, då resurser ska fördelas utifrån expertbedömning och indikatorer, som förutsättningar, klinisk betydelse och bibliometrisk utvärdering. Som övergångsmodell, mellan 2016 och 2018, ska kvalitet mätas enbart genom bibliometrisk utvärdering. Den temporära lösningen är tänkt att dämpa de "övergångseffekter" som uppstår då det nya avtalet innebär omfördelning av resurser.
Man tillsätter också en styrgrupp med representanter för respektive landsting med uppgift att följa och utvärdera implementeringen av avtalet.
– Avtalet har bland annat varit svårt att få till eftersom det historiskt inte har funnits en tydlig princip för hur medel till klinisk forskning ska fördelas, säger Peter Honeth.
Han talar också om "olika synsätt på principfrågor" samt att det alltid är besvärligt då olika intressenter (som de sju berörda landstingen) självklart bevakar sina revir.
ALF-avtalets modell påminner om den "Fokusmodell" för resursfördelning till universitet och högskolor, som Vetenskapsrådet har tagit fram (Universitetsläraren nr 7/2014).
– Formellt är det två olika modeller, men visst kan man säga att det utgår ifrån samma tankar och princip, resursfördelning utifrån kvalitet, säger Peter Honeth.
Samma dag som ALF-avtalet skrevs under offentliggjordes också inrättandet av ett statligt centrum för läkemedelsprövningar och andra kliniska studier, med uppdrag att "stärka samverkan mellan sjukvårdshuvudmän, industri och akademi".
Centrumbildningen är ett direkt resultat av utredningen "Starka tillsammans" (Universitetsläraren nr 1/2014) och precis som ALF-avtalet en del i de förutnämnda ambitionerna att bryta den nedåtgående trenden för klinisk forskning. I utredningen föreslogs en egen myndighet, men istället kommer verksamheten med placering i Göteborg att formellt ha Vetenskapsrådet som "värdmyndighet" och styras av en kommitté som utses efter förslag från bland andra Vetenskapsrådet, Sveriges Kommuner och Landsting samt branschorganisationer.
MARIELOUISE SAMUELSSON
