Karin Brunsson anför i en debattartikel i Universitetsläraren nr 8/2014 en initierad kritik mot metodlitteratur. Metodlitteraturen, menar Brunsson, leder till att studenterna blir inlåsta i strukturer för skrivandet; till att tiden för uppsatsskrivandet ägnas åt fel saker; till att studenternas egen kreativitet och idérikedom kvävs – och konsekvensen blir mediokra uppsatser och ett urvattnat ämnesinnehåll. Detta håller jag med om är omfattande. Och vad värre är, i förlängningen leder det också till studenter som är dåligt förberedda på att kritiskt förhålla sig till undersökningar, forskningsresultat och så vidare.
Jag tror dock att måltavlan för kritiken är felaktig när metodlitteraturen ställs i fokus. Exemplet som anförs är Bryman och Bells 750-sidiga tegelsten "Företagsekonomiska forskningsmetoder". Självklart innebär en så omfattande text, om den behandlas inom ramen för en uppsatskurs eller en kort metodkurs, att fokus lätt hamnar fel. I överflödet försvinner centrala resonemang och bärande idéer; studenten ser inte skogen för alla träd. Metod reduceras till att handla om regelföljande och pliktskyldigt redovisande av abstrakta, och för uppsatsen ofta oväsentliga, dikotomier (induktion/deduktion; positivism/hermeneutik). Men frågan är om problemet är metodlitteratur per se, eller om problemet är dålig metodlitteratur – och dåligt användande av densamma.
Min egen erfarenhet av att arbeta med metod pekar åt ett annat håll. Studenter som jag mött och handlett, särskilt med så kallad "studieovan bakgrund", har ofta haft svårt att avkoda vetenskapliga texter. När de ska skriva vänder de sig till institutionens "skrivhandbok" ellertill gamla uppsatser och kopierar. Slentrianmässigt följande av strukturer blir ett sätt att undvika kritik: "vi gjorde bara som alla andra". När kunskaperna i metod och skrivande inte utvecklats begränsas studenternas möjligheter till att aktivt förhålla sig till både metoder och skrivande. "Källkritik" blir fem pliktskyldiga rader i metodkapitlet istället för ett i texten integrerat förhållningssätt; brist på förståelse av vad ett "problem" kan vara leder till återupprepningar av vad som redan sagts och till att studenternas förföreställningar reproduceras. Men det är inte metodkunskaper som begränsar kreativiteten, utan bristen på dem.
Att arbeta med vetenskapliga texters form är något som bör ske inte bara i form av skrivande, utan också i den läsning som sker under en utbildning: att lära sig hur vetenskapliga genrers "regler" ser ut och hur en argumentation byggs upp. Att förstå ger förutsättningar att vara nyanserat kritisk. Att skriva med "regler" i bakhuvudet innebär inte att man måste följa dem – men känner till vad det är man avviker mot. Att veta hur olika metoder fungerar gör en förhoppningsvis till en mer kritisk konsument av den syndaflod av undersökningar och (halv)sanningar vi ständigt möter.
För min del drar jag av detta slutsatsen att arbete med skrivande och metod måste påbörjas långt tidigare än i utbildningens avslutande uppsatskurs. Genom att studenterna tidigt i sin utbildning etablerar en förtrogenhet med det vetenskapliga skrivandet, ges de också goda chanser att utveckla en egen relation till genren och bli skickligare konsumenter och producenter av vetenskaplig text.
I debattartikeln framgår också att det är svårt att undvika normativa utsagor om vad som är bra metod – här har nog de flesta aktiva forskare ganska tydliga preferenser. Brunsson anför en uppsats baserad på tre intervjuer som ett exempel på när det gått snett. Vidare kritiseras att transkriptioner "används som indikationer på kvalitet, men blir tidsödande aktiviteter". För egen del skulle jag gärna läsa en uppsats baserad på en enda intervju, minutiöst transkriberad och analyserad med samtalsanalytisk metod, på temat "identitetskonstruktionens mikropraktiker i intervjuer". (Bara för att uppfinna ett exempel.) Poängen här är att metodlitteratur faktiskt kan öppna möjligheter till att tänka annorlunda kring vad som är möjligt att göra, och därmed undvika ett slentrianmässigt genomförande av en fallstudie baserad på tio intervjuer (företagsekonomins metodmotsvarighet till "take two of these and call me in the morning"). Väl vald metodlitteratur kan rent av ge en legitimitet till tillvägagångssätt som inte ingår i den standardrepertoar som erbjuds av en institutions kurser eller ett ämnes kanon.
I allt detta återkommer förstås hur lärare och handledare förhåller sig till metodlitteratur. Att slaviskt följa den, och att uppmuntra studenter till att göra detsamma, är förstås inte så lyckat. Men problemet är kanske inte att all metodlitteratur är dålig, utan ett slentrianmässigt användande av dålig metodlitteratur.
Johan Alvehus,
universitetslektor i företagsekonomi,
Högskolan Kristianstad och Lunds unversitet
