Bevakar högskolan
Bevakar högskolan
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Valet: Ömsesidig brist på förståelse mellan politik och akademi

Behöver Sverige en särskild icke-partipolitisk minister för att värna akademi och intellektuell verksamhet? Eller är det snarare så att universitet och högskolor har akut behov av den traditionella politikerns stöd för att skydda ”intellektualismen” mot hot som kommer inifrån, från vissa lärosätens ledningar?

1 augusti, 2014
Universitetsläraren

Det är reflektioner som Li Bennich-Björkman, skytteansk professor i statsvetenskap och retorik vid Uppsala universitet, gör inför det kommande riksdagsvalet. Bennich-Björkman som är verksam vid Centrum för Rysslandsstudier och Statsvetenskapliga institutionen tilldelades 2005 SULF:s pris för främjande av akademisk frihet.
Inför ett riksdagsval finns som bekant högt ställda förväntningar och gott om farhågor inför vad den kommande mandatperioden kan innebära, men även om begrepp som "forskning" och "högre utbildning" förekommer i debatten så blir frågorna aldrig avgörande för en valrörelse.
Inför valet i år genomför SULF vykortskampanjen "Kärlek i valtider", utformad som en kontaktannons, detta som en lekfull uppmaning till politiker att engagera sig i högskolefrågorna.
– Som facklig organisation och ett professionsförbund är SULF givetvis intresserade av och vana vid att ha dialog med politikerna, oavsett vem som bildar regering, säger Maria Mattiasson, kommunikatör och ombudsman vid SULF:s förbundskansli och en av dem som kläckte idén till kontaktannonsen.
– Vi ville göra något med glimten i ögat!
Ser man vidare på förutsättningarna för kontakter mellan akademi lika med lärosäten och politik är det en relation med inbyggda komplikationer.
Li Bennich-Björkman pekar på två olika logiker och på språkförbistring.
– Den politiska retoriken är helt skild från den verksamhet som pågår vid universitet och högskolor, det globala "ord-godset" som "excellens" och "konkurrens" gör varken till eller från för det vi forskare verkligen ägnar oss åt.
Hon talar om ömsesidig brist på förståelse och respekt, här finns också den komplicerade balansgången mellan å ena sidan akademisk frihet och å andra sidan universitetens och högskolornas ofrånkomliga beroende av statlig finansiering. Tillkommer gör politikernas egen balansakt; att vilja styra och "få valuta" för investerade skattemedel samtidigt som politikerna själva ivrar för "avpolitisering".
Li Bennich-Björkman påpekar att det är självklart för politiker att tala om vikten av "innovationsklimat" och "investeringsklimat", men aldrig om ett "intellektuellt klimat".
– Det går inte att förvänta sig att politiken ska vara intellektuell, men det går att förvänta sig respekt för det man kan kalla intellektualism.

Från omvänt perspektiv ser hon det som viktigt att forskarvärlden lär sig tala med den politiska sfären, där varje ord är viktigt och där nyansering och resonerande omformuleringar kan bli lika med ett politiskt nederlag.
Visserligen funderar hon på hur det vore med en särskild minister för att värna det intellektuella klimatet, samtidigt finns ett internationellt välbekant exempel på hur fel det kan bli när akademiker tar den intellektuella logiken med in i politiken. Den kanadensiske historikern Michael Ignatieff tog klivet från Harvard in i politiken och blev till och med partiledare för liberalerna, men tvingades avgå efter en föga lyckad period. I sin bok "Fire and Ashes: Success and Failure in Politics" beskriver han bland annat oförmåga att anamma politikens spelregler.
– Många akademiker förstår inte det politiska maktspelet, andra föraktar det och önskar att politik enbart skulle innebära expertstyre. Men politik är en påfallande mänsklig konstart, med helt egen logik, säger Li Bennich-Björkman.
– Utan den ömsesidiga respekten mellan intellektualism och politik blir det krigföring och politiker som verkligen behärskar politiken som konst har sannolikt större förutsättningar att respektera akademisk verksamhet.

Hon efterlyser vidare att det politiska systemet skulle kunna stötta och stärka lärosätenas ledningsfunktioner.
– Det är det mest problematiska just nu, att bristen på respekt för intellektualism återfinns också i ledningen. Inte på de stora universiteten, där är forskarna tillräckligt starka, nej, det alarmerande läget gäller de små högskolorna. Där kan linjestyrningen skapa en kommandostruktur, där konsekvensen kan bli att ledningen beter sig despotiskt. Många är därför rädda och skrämda till tystnad, tyvärr är rädslan ofta befogad.
Li Bennich-Björkman menar att Kåre Bremers utredning av det akademiska ledarskapet (se Universitetsläraren nr 7/2014) medfört en välkommen diskussion, men att situationen (vid vissa högskolor) är så pass akut att frågan om det akademiska ledarskapet borde hamna högt på den politiska agendan.
– Det är stora värden som står på spel om rätten till självständigt tänkande monteras ned, om inte politiken kan respektera och värna akademin där kunskap och idéer får finnas för sin egen skull, inte för vad de kan användas till. Sverige behöver sannolikt ett paradigmskifte, för att återupprätta intellektualismen.

MARIELOUISE SAMUELSSON

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 5, 2023
Nummer 4, 2023