Graham Gibbs var 14 år när läraren rekommenderade honom att ge upp skolan och ta ett jobb i stället. Nu är han pensionerad professor, men hans livslånga engagemang för utveckling av den högre utbildningen brinner fortfarande.
Han är glad att se så många människor i Karolinska institutets aula. Över 600 personer från 46 länder är deltagarrrekord för ICED.
När ICED grundades för tjugo år sedan bestod det bara av Gibbs och nio andra personer i en havererad båt i Oxford.
Intresset för forskningsbaserad utveckling av undervisning och lärande inom högre utbildning växer. Men exemplen på hur godtyckligt och styvmoderligt undervisning hanteras inom lärosäten dominerar.
Ökande studentinflytande och kvalitetsmätningar har blivit en del av problemet, menar Graham Gibbs. Inte för att han är emot sådant. Tvärtom. Men de är starka styrverktyg som kan leda väldigt fel när de inte är förankrade i forskning.
– Det vi vet spelar störst roll för lärandet är hur många timmar studenten lägger på studierna, inte hur mycket tid lärarna lägger ner.
I Storbritannien har studentorganisationerna ändå krävt mer undervisningstid. De har också fått universiteten att redovisa hur stor andel av studietiden som tillbringas i föreläsningssalen.
– Studenter förstår inte konsekvenserna av det de ber om. Om de ekonomiska ramarna är fasta och lektionstiden ska öka är enda lösningen att göra större klasser eller anställa billigare lärare. Det vet vi minskar lärandet. Det enklaste sättet att höja andelen tid i föreläsningssalen är att sänka kraven och därmed tiden studenterna behöver studera hemma, säger Graham Gibbs.
Vill de lära sig mer borde de i stället kräva mer pedagogiskt utbildade föreläsare, nära kontakt med dem, mer engagerande uppgifter och bättre återkoppling, menar han.
2012 gav han ut rapporten "Dimensions of Quality" om forskningens bild av vilka indikatorer som faktiskt mäter utbildningskvalitet och inte. Rapportenhar bidragit till att förändra Storbritanniens måttstockar.
– Problemet är när rankningarna inte baseras på giltiga indikatorer. Tills nyligen baserades rankning i Storbritannien på saker som forskningsprestationer och studenters slutbetyg, vilket inte säger något om hur mycket studenterna lär sig, säger Graham Gibbs.
Tvärtom visar han att forskningsmeriter kan vara en varningssignal vad gäller studenternas lärande. I alla fall där professorerna tillåts gömma sig bakom sin forskning och skickar doktorander att undervisa.
Med nya mått på utbildningskvalitet i Storbritannien stiger mindre lärosäten mot toppen i de rankningarna, medan flera prestigefulla universitet ramlar ner.
– Ganska modesta lärosäten inser nu att de kan bygga ett gott rykte och attrahera bättre studenter om de lägger kraft på undervisningen, säger Gibbs.
Bra forskning kan gå hand i hand med en bra lärandemiljö. Gibbs har själv imponerats av en institution vid Oxford. Där står världens främsta forskare på kö, men de måste gilla unga för att vinna en anställning, berättar han. Studenterna och de världskända geologerna har fikaraster ihop och kontorsdörrar står öppna.
– Oxford handlar om att möta en akademiker och dennes sätt att tänka.
Det var ett sådant möte som väckte Gibbs engagemang. Trots att han blev dumförklarad av sin högstadielärare lyckades Gibbs ta sig till universitetet. Där fick han en lärare som lyfte honom.
– Jag minns att hon på en av mina frågor sa att hon inte visste svaret, och att antagligen ingen visste. Wow, tänkte jag. Det här är spännande.
Numera försöker Gibbs styra bort en del av strålkastarljuset från individuella lärares insatser eftersom verkliga förändringar kräver mer.
Gibbs talar om att skapa bra lärandemiljöer och premiera sådana snarare än enskilda lärare. Om gemensamt pedagogiskt tänk för hela program, snarare än för kurser. Om pedagogiskt fokus snarare än innovation. Om att ge studenterna möjlighet att använda den återkoppling de fått och på så sätt bli bättre under resans gång.
Gibbs bild av Sverige är att det saknas ett strategiskt arbete för att förbättra undervisningen.
– Ibland har det varit ganska välfinansierat och sofistikerat, men det har varit ett litet antal människor som har jobbat med det i små hörn av lärosätena, säger han.
Bristen på konsekvens i hur utbildning ska kvalitetssäkras ser han också som ett problem i Sverige. Han tycker att nationella myndigheters roll är att se till att universiteten riktar sin uppmärksamhet mot de måttstockar som är relevanta för lärandet. Det blandas ofta ihop med en oro kring standard. Lär sig våra ingenjörsstudenter lika mycket som de i Norge?
– Det leder till kontroller av kursplaner och examineringar i stället för av metoder och processer för lärande. Är man inte försiktig slutar det med att man har rigorösa utvärderingar av ett utarmat lärande.
KAJSA SKARSGÅRD
