RODDMASKINEN PÅ GYMMET är en ständig källa till insikt. Jag brukar blunda, lyssna på en ljudbok och försöka få tiden att bli subjektiv, som Henri Bergson skulle sagt. Samtidigt tickar roddmaskinens elektroniska räkneverk ner. Räkneverkets tid kan misstas för objektiv, men den är egentligen bara mer regelbunden än mina subjektiva tidsintervaller som mäts mellan stunderna då jag öppnar ögonen och kikar på skärmen. Ibland har det gått en minut, andra gånger nästan fem, men alltid exakt ett intervall mellan två ögonblick så att säga. Räkneverkets intervaller är alltid desamma, men det är för att någon gjort räkneverket på det sättet. Vi är oense om tiden, men jag uppskattar räkneverkets röst då den ger mig möjlighet att standardisera mina roddmaskinsvanor, om jag så skulle vilja.
En annan tid som är lätt att missta för objektiv är högskolans, men det är någon som skapat den också. Enligt den tilldelas jag en schablontid för varje undervisad timme. Någonstans finns ett räkneverk som tickar ner alltmedan jag förbereder undervisningen, och när skärmen visar 0:00 ska jag vara klar. Ibland är jag inte klar. Som doktorand påpekade jag detta och fick som svar att kvaliteten på undervisningen inte ska vara högre än vad schablonen tillåter. Om jag vore en person som har en avslappnad relation till min egen prestation skulle jag kunna godta detta, men eftersom jag är akademiker har jag per definition inte det. Min subjektiva tidsuppfattning allierar sig med en subjektiv kvalitetsuppfattning, vilka båda är oense med högskolans paraobjektiva schablon.
Så jag blundar och ror, jag läser Derrida för att förbereda en föreläsning för förstaårsstudenter, jag skriver en fjortonsidors handbok om hur man skriver en uppsats, jag bjuder på gratisseminarier på studentfattiga kurser. Jag gör som så många andra och går i min subjektiva takt, kontemplerar och ändrar om, förnyar och drar bort. Jag ser min prestationsångest reglera min subjektiva tid, men det är i alla fall verkligt. I fantasin står högskolans räkneverk alltid och blinkar 0:00. Jag tänker att vi är oense, men att schablonen ger mig en möjlighet att sänka kvaliteten, om jag så skulle vilja. Det är lagligt att vara en dålig lärare och det känns bra.
Risken med att abstrahera högskoleverksamheten från personalens karaktär är att konflikter uppkommer mellan liv och arbete. Arbetets mening blir enbart att bekämpa subjektets livsvilja. Men därmed tvingas jag till det motsatta; min livsvilja måste håna arbetets villkor. Istället för att svara omedelbart på mejl, går jag ut med hunden på en särskilt lång och lerig skogspromenad för att markera vem som bestämmer.
Jag blundar hårdare och ror, och när jag väl bestämmer mig för att titta på högskolans förutsägbara räkneverk så vet jag att det har gått exakt ett intervall mellan de senaste två ögonblicken.
FREDRIK KARLSSON
VIK LEKTOR I RELIGIONSVETENSKAP
HÖGSKLAN DALARNA
