Högskolan borde ta större ansvar för hållbarheten

Debattartikel av Lena Adamson.

NÄR NELSON MANDELA en gång tillfrågades vad hans viktigaste budskap till unga människor var svarade han "De måste studera hårt". När han tillfrågades om sitt budskap till världens ledare svarade han "De måste lägga sitt fokus på utbildning." Rätt använd är utbildning på alla nivåer det viktigaste verktyget vi har för en positiv och hållbar samhällsförändring. Och aldrig har väl mänskligheten stått inför så många stora utmaningar som nu – vatten, mat, relationen energi och klimat, infektionssjukdomar, demografiska frågor, för att nämna de största. Kanske är vår främsta utmaning att lära oss leva tillsammans i en globaliserad värld. Det är till allt detta den högre utbildningen behövs, för vad påverkar egentligen samhällsutvecklingen mer än de nya generationer studenter som vi utbildar?
Mycket bra görs redan (som vi såg i förra numret av Universitetsläraren), men alltjämt i form av relativt isolerade öar och det finns fortfarande en utbredd missuppfattning att hållbarhet främst berör det faktiska innehållet i ett ämne och därför endast kan tillämpas i vissa kurser eller utbildningar. Kanske beror det på att hållbarhet är ett ganska abstrakt begrepp, för att göra det hela mer konkret i ett utbildningssammanhang kan det vara bättre att tala om hållbarhetskompetenser.

TILL ATT BÖRJA MED behöver ett tydligare framtidsperspektiv byggas in i alla utbildningar. Att kunna skapa scenarion och prognoser för framtiden, identifiera kort- och långsiktiga konsekvenser av olika beslut och att utveckla strategiska kompetenser där kunskaperna också kan länkas till lösningar är nödvändiga ur ett hållbarhetsperspektiv. Akademin problematiserar gärna men här behövs också mer lösningsfokuserade förhållningssätt.
Att lösa hållbarhetsfrågor kräver också samarbete och förhandlingar mellan en mängd aktörer, det vill säga interpersonella kompetenser och förmågan till interkulturell dialog. Att kunna förstå, jämföra och värdera olika perspektiv, kommunicera, samarbeta… Allt detta tillsammans med värderingsförmågor behöver få ett större utrymme än vad det har i många utbildningar idag. Detta tangerar också behovet av integrerade disciplinära perspektiv. Globala utmaningar är tematiska till sin natur och måste hanteras och lösas utifrån tematiska angreppssätt. Det innebär inte att den disciplinära identiteten behöver tappas bort men det innebär behov av att kunna arbeta i interdisciplinära sammanhang. Allt detta behöver integreras bättre i våra utbildningar.
Jag har nu tagit initiativet att uppmärksamma ENQA (The European Association for Quality Assurance in Higher Education) på att en revidering av QF-EHEA* ("The Dublin Descriptors") behövs med avseende på sustainability competencies. För att driva denna utveckling på nationell nivå och som grund för ett kommande kvalitetssystem skulle framför allt en översyn av högskoleförordningens examensbeskrivningar behövas. För närvarande nämns begreppet hållbar utveckling i ett mycket litet antal av de cirka 45 existerande examensbeskrivningarna. Ordet "framtid" förekommer en gång och "generation" finns över huvud taget inte.

SAMMANTAGET SKULLE detta inom en snar framtid leda till nya generationer studenter med betydligt bättre förutsättningar att skapa "en utveckling som tillfredsställer dagens behov socialt, ekonomiskt och miljömässigt, utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov" som Brundtlandrapporten uttryckte det redan 1987.
Att skapa ett tryggt samhälle för kommande generationer måste vara allas vårt ansvar men det är svårt att se någon annan samhällsinstitution som på så bred front skulle kunna skapa så genomgripande samhälleliga förändringar då det gäller hållbarhetsfrågorna som landets lärosäten, om detta gjordes till en nyckelfråga och vägledande princip.

LENA ADAMSON,
DOCENT I PSYKOLOGI VID STOCKHOLMS UNIVERSITET,
EXPERT I HÖGRE UTBILDNINGSFRÅGOR

*Qualifications Frameworks in the European Higher Education Area


Kategorier: Arkiv