JOSEF PALLAS Är docent i företagsekonomi vid Uppsala universitet och forskar kring medialisering av olika samhällssektorer. Nu studerar han den offentliga sektorn med fokus på universitetsvärlden.
Han vänder sig mot att universiteten förmedlar en ensidig bild av sin verksamhet och dessutom viker sig för journalistikens krav på enkla budskap.
– Lärosätena marknadsför sig så man kan fundera på om de är företag. Man ska vara bäst och man tittar på sin rankning och börjar rekrytera personal med glassiga annonser. Det tar sig sådana avarter att regionala universitet verkar tro att de agerar på en världsmarknad.
Universiteten vill också framstå som nyttiga för samhället och för Sveriges konkurrenskraft.
– Jag är den förste som håller med om att det är självklart att vi ska ta fram innovationer och utbilda anställningsbara studenter. Men många andra delar av vårt uppdrag lyfts inte fram, som mångfald i forskningen och forskningsnära utbildning med ett bredare perspektiv än bara en nyttomaximerad kortsiktig inriktning. Det går ju svårligen att bestämma vad som kommer att vara nyttig forskning om fem – tio – tjugo år.
Josef Pallas anser också att forskarna kapitulerat för journalistikens krav på enkla budskap – den så kallade medielogiken – och att forskarna tvingar sig att kommunicera på journalisternas villkor.
– VI MÅSTE VARA mer motståndskraftiga i umgänget med journalister så att vi inte glider in på att presentera vårt budskap i tre punkter med dagsaktuell anknytning, snabba svar och käcka ingresser.
Forskarna borde stå på sig och visa att det finns mer komplicerade sammanhang och andra aspekter.
– Journalister och forskare har olika uppdrag och vi kan inte göra jobbet åt varandra. Vi forskare ska inte anpassa vårt budskap till den produktionsprocess som journalister jobbar utifrån. Jag vänder mig mot trenden att man redan från första tangentnedslaget ska tänka på att texten måste komma ut i ett format som fungerar i massmedia. Det finns många risker med det, redan med vilka ämnen man väljer att beforska, på lång sikt är det ett bekymmer om alla väljer att forska om ämnen som det skrivs om.
Och man måste skilja mellan forskningsresultat och ett allmänt tyckande i en aktuell fråga.
– Alla förlorar på om vi tvingar forskarna att vara känslosamma och anpassningsbara varelser som springer på de enkla bollarna.
JOSEF PALLAS ÄR också kritisk till hur kommunikatörerna arbetar.
– Universitetens kommunikatörer är medlemmar i en profession med ett förhållningssätt hämtat från näringslivet, det styrs tydligt av kundperspektivet, man ska nå resultat och de ska vara möjliga att räkna.
Josef Pallas vänder sig också mot det okritiska anammandet av sociala medier.
– Vi tvingar oss att kliva av rollen som forskare och kliva på något annat, som att blogga och twittra. Tittar man på forskare som twittrar och bloggar så gör de det om mycket annat än sin forskning och sin verksamhet.
Han menar att Twitter är förföriskt.
– Ska man vara på Twitter måste man ha en kontinuerlig uppdatering, det går inte att göra en tweet i månaden. Men som forskare har jag kanske bara något väsentligt att säga då och då för att ska få ett flöde i Twitter får man fylla upp med annat.
Josef Pallas påpekar att han inte är motståndare till sociala medier, men att han är för en nykterhet i användningen.
– Alla forskare måste inte vara på Twitter. Däremot har vi har ett ansvar att dela med oss, men det finns andra och också bättre sätt att göra det. Jag vill att vi forskare ska ha ett eget förhållningssätt om vad vi ska kommunicera och hur vi ska kommunicera. Där har vi ett jätteuppdrag att ändra på det.
Josef Pallas pekar på alternativa vägar att kommunicera forskning.
– Man kan hitta andra kanaler än massmedia, som Vetenskapsfestivalen eller Tom Tits i Södertälje, där man interagerar med allmänheten. Det finns möjlighet att ha fler öppna seminarier där man presenterar forskning. Sådant är vi dåliga på att sprida information om.
ÄVEN SOCIALA MEDIER kan fungera, men då krävs att forskarna börjar använda sitt eget språk och inte faller till föga för kommunikatörernas och journalisternas uppmaningar om hur de ska skriva.
– Forskarna måste stå på sig och säga "nej, jag kan inte beskriva det här med formuleringar och rubriceringar som kommer från andra sammanhang, utan måste formulera mig utifrån hur jag förstår världen". Om vi inte gör det så urholkar vi både förståelse och förtroende för forskningen.
PER-OLOF ELIASSON
