Ensamdoktorander mår sämre

Det har blivit bättre att vara doktorand vid Lunds universitet de senaste fem åren, men allt är inte bra. Ett tydligt mönster är att i genomsnitt mår män som ingår i en forskargrupp bäst och kvinnor som doktorerar ensamma mår sämst.

OLA HOLMSTRÖM, projektledare på Lunds universitets utvärderingsavdelning, har genomfört undersökningen som bygger på enkätsvar från 1 900 personer, doktorander, alumner och handledare, under 2012. Resultaten har jämförts med en motsvarande undersökning 2007.
Inom nästan samtliga områden som går att jämföra mellan undersökningarna är 2012 års doktorander mer positiva till sin utbildning, det gäller genomgående över alla fakulteter. 2007 uppgav knappt sex av tio doktorander att de trivdes med utbildningen, 2012 trivdes nästan tre av fyra.
– För Lunds universitet är det en bekräftelse på att de som arbetar med doktorandutbildningen på olika nivåer engagerar sig och gör ett bra jobb, deras insatser har gjort skillnad, säger Ola Holmström.
Samtidigt pekar undersökningen på en rad problemområden.
2007 upplevde var tredje kvinnlig doktorand sin situation som mycket stressande, samma sak gällde var femte kvinna 2012. Kvinnornas situation har blivit mycket bättre men skillnaden mellan män och kvinnor är tydlig. Kvinnor söker i högre grad än män stöd i samtal med handledare och andra. 2012 hade en dubbelt så hög andel kvinnor som män varit i kontakt med läkare på grund av situationen under forskarutbildningen och sju procent av kvinnorna hade sjukskrivit sig, jämfört med två procent av männen.
Vad kan skillnaden bero på?
– En aspekt som många har lyft fram oberoende av varandra är att kvinnor i högre grad tenderar att engagera sig i kollektiva uppgifter som utveckling av undervisningen eller andra mer verksamhetsrelaterade arbetsområden. Engagemanget är roligt och stimulerande men samtidigt upplever kvinnorna att detta arbete inte uppmärksammas, och inte heller alltid premieras genom till exempel ersättning i form av tid. Engagemanget i kollektiva uppgifter gör också att de ibland halkar efter i avhandlingsarbetet och den som halkar efter mår sämre.
En viktig aspekt är att de som genomför forskarutbildningen ensamma generellt trivs sämre än de som ingår i en forskargrupp.
– Det syns i hur många som söker stödjande samtal, hur många som söker läkarkontakt och hur många som sjukskriver sig. Det gäller både män och kvinnor.

OM MAN TAR hänsyn till både ensamarbete och kön är bilden:
Män som jobbar i forskargrupp tenderar att må bättre än män som jobbar ensamma. Likadant är det bland kvinnor. De som mår bäst är män som jobbar i forskargrupp och de som mår sämst är kvinnor som jobbar ensamma.
– Jag tror att det är viktigt att vara medveten om att gruppen ensamdoktorander är mer sårbar. Doktorander som arbetar ensamma är nog mer känsliga för hur relationen till handledaren fungerar. I stunder av tvivel kan det också vara svårare att känna att den egna forskningen är meningsfull, eftersom man involveras i färre samtal kring sin forskning, säger Ola Holmström.
Han bedömer att den första tiden som doktorand är kritisk och att introduktion och introduktionskurser är viktiga.
– De som rekryteras till forskarutbildningen räknas som de bästa studenterna och står högt i studenthierarkin, men när de börjar som doktorander hamnar de längst ned i hierarkin. Många upplever en statusförlust och att det är svårt att orientera sig den första tiden som doktorand. Jag tror att det är viktigt att introduktionen blir bra så att doktoranderna kommer in i forskarutbildningsmiljön och finner en rikting i avhandlingsarbetet. Att uppleva att man kommer efter från början är en faktor som skapar mycket stress.

OLA HOLMSTRÖM AVSLUTAR med en reflektion.
– Det finns så fantastiskt mycket kunskap och kompetens i universitetsvärlden, men kunskapen spiller inte över på doktoranderna av sig själv. Det är viktigt att det sker en kunskapsöverföring både i formella och informella sammanhang för ju mer de forskarstuderande får ta del av den kunskapen, desto bättre blir morgondagens forskare och lärare. Därför behövs det mer utvecklad interaktion mellan seniora forskare och forskarstuderande, säger han.

PER-OLOF ELIASSON

Rapporten: Ola Holmström, Forskarutbildningen vid Lunds universitet. Perspektiv från doktorander, doktoralumner och handledare.


Kategorier: Arkiv