Post-2015 kallas arbetet med de hållbara utvecklingsmål som ska ta vid när FN:s millenniemål summeras nästa år. Stockholm Resilience Center (SRC) vid Stockholms universitet bidrar till diskussionen, bland annat genom konceptet planetära gränser. Det har utvecklats vid SRC tillsammans med andra utländska forskare i ett försök att skapa ett ramverk med gränsvärden för vad planeten klarar av.
– Vi känner alla till klimatproblemen som ju är viktiga i detta sammanhang. Samtidigt finns det andra stora frågor på global nivå som vi måste ta hänsyn till, som minskad biologisk mångfald, kväve och fosfor som släpps ut i för stora mängder, miljögifter, havsförsurningen, gränser för hur mycket land som kan användas för jordbruk, hur mycket sötvatten som används, minskat ozonskikt och så vidare, säger Marcus C Öhman, docent i ekologi vid SRC.
Med de planetära gränserna som en viktig utgångspunkt har SRC författat en forskningsrapport till FN:s högnivåpanel för post-2015.
– Poängen vi gör är att de olika hållbarhetsmålen måste vila på en stabil grund som beaktar de planetära gränserna, och att ekonomin och samhället är en del av det livsuppehållande systemet, säger Marcus C Öhman.
Neil Powell, chef för Uppsala Center for Sustainable Development (CSD), är orolig över trycket på att post-2015:s hållbara utvecklingsmål ska kunna kvantifieras och mätas.
– Det blir väldigt svårt att mäta framsteg om du ställer frågan "utveckling för vem?" Det finns många sätt att mäta beroende på vilken intressent du utgår ifrån, säger Neil Powell.
Han fortsätter:
– Det finns redan ganska tydliga ramverk för hållbarhet, ett av dem är planetära gränser. Men de koncepten blir problematiska när de kritiseras utifrån ett utvecklingsperspektiv. Vad vi menar är att hållbarhetsfokuset håller på att ta agendan från utvecklingspraktikerna.
Marcus C Öhman har förståelse för den oro som finns, men menar att den bygger på en missuppfattning.
– Poängen vi har gjort i våra artiklar och på de möten vi deltagit i är att det inte finns ett motsatsförhållande. Mycket talar för att vi ska kunna ha en ekonomisk utveckling utan att samtidigt offra hållbarhet. Vi pratar inte om limits to growth utan om growth within limits. Vi tror inte att vi kan fortsätta som tidigare, utan att man ska försöka se världen som den är och agera utifrån det, säger han.
En utgångspunkt i post-2015-arbetet är också att hållbarhet är en förutsättning för utveckling, och att detta inte lyftes fram tillräckligt i de tidigare millenniemålen.
– Vi vill komma ifrån slagsidan – åt båda håll. Man måste ta in alla ekologiska, sociala och ekonomiska aspekter för hållbar utveckling, säger Marcus C Öhman.
Sverige framhålls ofta som ett föregångsland inom hållbar utveckling och därför är dess röst i de diskussionerna relativt sett tung. Men när regeringen slår sig för bröstet över Sveriges minskade utsläpp av växthusgaser eller över svenskarnas gröna vanor, tycker Neil Powell att man ska se på det ur perspektivet hållbar utveckling.
– Vi bestrider bilden av Sverige som världens hållbaraste land. Visst har Sverige varit bra på att minska sina interna utsläpp, men faktum är att mycket av den mat och de produkter vi konsumerar kommer utifrån och därför underminerar vi andra länders miljömål. Sverige åtnjuter fördelarna av andra länders styren som inte är så gröna och goda, säger Neil Powell.
Han menar att utvecklingsivrarna ofta saktar ner farten på de internationella förhandlingarna eftersom de försöker få med fler perspektiv.
– Det finns mycket motstånd mot att förändra strukturer så att de bättre tillmötesgår en hållbar utveckling. Ansatsen kan upplevas hotande på alla nivåer, både inom akademin och politiken, säger Neil Powell.
Marcus C Öhmans erfarenheter av post- 2015-arbetet är positiva. Ansatsen är bred och mycket duktigt folk jobbar med det. Hans oro ligger i om det färdiga resultatet blir mycket ord och lite verkstad.
– Å andra sidan, genom att säga dessa ord och enas om vissa frågor kan man sätta en viljeriktning som på sikt kan ge positiva verkningar.
Men bara det kommer aldrig att vara tillräckligt för att värja den negativa belastningen på de livsuppehållande systemen.
– Tyvärr gäller allt för ofta osthyvelsprincipen när det gäller miljön. Det är små förändringar hela tiden, och en del är så små att man hinner vänja sig vid dem. På lång sikt kan vi ha ett samhälle som är väldigt annorlunda från idag, säger Marcus C Öhman.
KAJSA SKARSGÅRD
