Lyssna utan att höra

Debattartikel av Jan Trost

Då jag häromdagen besökte en av Uppsala universitets institutioner hörde jag några av de anställda tala om Eva – min bestämda uppfattning är att det inte var med positiva förtecken hon omtalades. Jag drog slutsatsen att det rörde sig om universitetets rektor. Men se det gjorde det inte alls! Då frågade jag vilken Eva de talade om och fick till svar att det var fråga om institutionens prefekt. När jag invände att han väl inte hette Eva fick jag till svar att han är en Eva.
Det förefaller som om namnet Eva nu har blivit en term för de tjänstemän som inte lyssnar till andra utan bara bestämmer. Det tycks gälla oavsett om Eva är en kvinna eller en man.
Jag kom att tänka på den norska professorn i socialpsykologi, Berit Ås, som på 1970-talet talade om så kallade härskartekniker. Osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning och påförande av skuld och skam. Det förefaller som om det inte är så mycket dessa härskartekniker det gäller här – i vart fall inte om man får tro kritikerna. Det rör sig snarare om att inte lyssna. Men att inte lyssna är också att ägna sig åt osynliggörande av andra. Det innebär även ett förlöjligande av den som hörs men inte lyssnas till.
Att höra är inte detsamma som att aktivt lyssna. Praktiskt taget hela vårt liv hör vi något. Det mesta av vad vi hör torde vi inte lyssna till. Mycket av det vi hör är något slag av bakgrund, till exempel sorl eller musik, och bakgrundsljudet lyssnar vi vanligen inte på. Vi kanske bara hör det, inte sällan utan att lägga märke till att det finns där någonstans. Att lyssna på vad medarbetare har att säga är inte bara betydelsefullt, det är ett ofrånkomligt krav för att arbetet skall kunna löpa någorlunda friktionsfritt. Det sagda sker inte heller enbart genom ord utan också genom till exempel ansiktsuttryck och andra kroppsrörelser.
Att lyssna är i viss mån att sträva efter att empatisera, efter att förstå den eller de andra utifrån deras egna synsätt. Inte utifrån sitt eget synsätt. När man empatiserar bedömer man inte utan man försöker förstå den eller de andra – det gäller oavsett om man gillar eller ogillar, sympatiserar eller inte, med personen eller handlingen.

Samtidigt bör man kanske komma ihåg att det inte är betydelselöst om Eva är en man eller en kvinna. Den handling som kvinnan Eva utför bedöms ofta som annorlunda i sin innebörd än samma handling utförd av mannen Eva. Det vi i vardagen kallar könsroller lever i stor utsträckning kvar hos oss.
Under den senaste tiden har flera kvinno-Evor hamnat i det massmediala rampljuset för att de uppfattats som icke-lyssnande, för att de fattar beslut över huvudena på sina medarbetare, för att de är alltför dominanta. Flera av dessa Evor har inte bara fått schavottera utan också blivit omplacerade eller avskedade. Mans-Evorna som handlat på motsvarande sätt bedöms bara göra sitt jobb, för dem tycks det höra till att de skall vara dominanta och om de schavotterat, flyttats eller avskedats, tycks det hänga samman med annat, till exempel ekonomiska oegentligheter.
Eftersom utgångspunkten här är universitetets rektor vill jag bara påpeka att jag inte har någon personlig erfarenhet av hennes agerande – jag har bara hört vad som sagts mig och läst vad som publicerats om henne. Var och en som skrivit/ sagt något i denna sak menar sig nog ha rätt, menar sig framföra sanningen. Men många sanningar finns. Och i det här sammanhanget har jag ingen sanning att erbjuda.

Jan Trost
professor emeritus i sociologi
Uppsala universitet


Kategorier: Arkiv