Bristande finansiering missgynnar svensk forskning

Svensk universitetsforskning är underfinansierad menar professor Andreas Barth och ger här en bild av situationen för en forskare på fältet.

Andreas Barth kom 2002 från Tyskland till Sverige och en lektorstjänst vid Stockholms universitet. Idag är han professor vid Institutionen för biokemi och biofysik.
– I början var det väldigt bra här. Jag hade tillräckligt med forskningspengar och mycket tid för att forska. Mitt anslag från Vetenskapsrådet räckte långt och jag lyckades få finansiering för att anställa flera postdok och stöd för utrustning från Wallenbergsstiftelsen. Men forskningsvillkoren har försämrats ganska kraftigt, säger han.
Andreas Barth påpekar att hans exempel gäller hans institution och att det är mycket stora skillnader mellan olika institutioner. Han påpekar vidare att forskning kräver externa anslag och att Vetenskapsrådet är den viktigaste aktören inom extern finansiering för vanliga, det vill säga icke-världsledande, forskare.
– Men beviljningsgraden från Vetenskapsrådet sjönk kraftigt 2013, mindre än 20 procent av ansökningarna beviljades. Vetenskapsrådet har förklarat att de ställer om från 3-årsfinansiering till 5-årsfinansiering och då har de mindre pengar för nya projekt.
Andreas Barth hävdar att värdet av ett anslag från Vetenskapsrådet devalverats kraftigt efter 2006, först på grund av institutionens ekonomiska situation och sedan på grund av utfasningen av utbildningsbidraget.

– 2006 kunde en forskningshandledare på min institution med ett anslag från Vetenskapsrådet betala 3,1 doktorander. Denna siffra sjönk till 2,1 under 2011– 2013 men kommer att bli 2,4 under 2015 eftersom institutionen kraftigt ökat antalet månader den betalar doktorandtjänsten.
Det har blivit mycket dyrare för en handledare att anställa en doktorand när utbildningsbidraget fasas ut helt.
– Det är bra för de doktorander som kommer att bli anställda, problemet är att det betyder mindre forskning eftersom man så att säga får mindre doktorand för pengarna.

Andreas Barth fick inte förnyat anslag från Vetenskapsrådet 2012 trots bedömningen "very good to excellent".
– Min historia spelar egentligen inte så stor roll. Det viktiga är att många lovande projekt inte kan finansieras av Vetenskapsrådet, om detta är många överens.
Han hade då en doktorand "att försörja" och alla resterande pengar i det ännu inte färdiga projektet måste användas för att betala doktoranden. Men Andreas Barth fick 2013 mycket pengar från två andra forskningsfinansiärer för ett annat projekt.
– Det leder till en asymmetrisk situation i min arbetsgrupp. Till exempel kan jag betala en ny dator och konferensresor till medarbetaren i det nya projektet men jag kan inte ersätta den gamla och slöa datorn för doktoranden i det förra projektet.

En konsekvens av den vanliga forskarens ofta trängda situation är att det är svårt att prova nya idéer.
– Man får ju bara söka för ett projekt i taget hos Vetenskapsrådet. Om man haren ny idé måste man leta finansiering någon annanstans eller vänta upp till fem år tills man kan söka ett nytt projekt hos Vetenskapsrådet.
Andreas Barth menar att detta inte gynnar förnyelsen av svensk forskning.
– Jag vill egentligen driva fyra projekt, bara ett av dessa har fått bra finansiering genom olika stiftelser, ett löper ut som det ser ut nu på grund av pengabrist, ett genomförs då och då med projektstudenter och ett vilar i väntan på finansiering.
Institutionerna räknar med att forskaren drar in externa medel.
– Vi skriver ansökningar under en stor del av vår arbetstid. Och alla bidragsgivare har olika regler så man får korta ner eller utöka sin projektbeskrivning, formatera om sitt cv och sin publikationslista, samt fundera på kostnadskalkyler som inte är relevanta för anslagets storlek. Det är tid man kunde använda till att forska. Med tanke på den låga beviljandegraden och det urholkade värdet så kanske man måste tänka om och omforma finansieringssystemet samt öka finansieringsvolymen.

Någon generell lösning på situationen har inte Andreas Barth, men hyrorna till Akademiska hus sticker i ögonen.
– Nästan samma summa som staten ger till Vetenskapsrådet för projektstöd tar staten tillbaka via de överdyra hyrorna som Akademiska hus kräver från universiteten. Jag skulle gärna se att Akademiska hus inte får göra överskott, då kunde man lägga de pengarna på forskning.
– Det är också viktigt att situationen inte skönmålas av politiker och forskningsrådsrepresentanter. Konstigt nog handlar diskussionen mest om att ge bra villkor till forskare som ännu inte har tillsvidaretjänst i Sverige; unga, lovande forskare ska lockas till en forskarkarriär och utländska stjärnforskare som ska värvas hit. Men man ska inte glömma bort de forskare som för närvarande bedriver forskning i Sverige och som med hårt arbete gjort att Sverige fortfarande är en stark forskningsnation, avslutar Andreas Barth.

PER-OLOF ELIASSON


Kategorier: Arkiv