Att vara skeptisk

Ledare av Mats Ericson

Ett av syftena med akademisk utbildning är att göra studenterna till skeptiska akademiker. Att vara lite konservativa i den meningen att de inte snabbt och lättvindigt tar till sig allt nytt utan ser till att vara kritiskt granskande och väga argumenten noga, för och emot. Detta är också det synsätt och den kultur som normalt präglar vetenskapen, en gradvis utveckling av kunskap där olika teorier stödda av empiri bryts mot varandra, med ett successivt lagrande av data och argument innan ett paradigmskifte tillåts bryta fram. Eftersom de flesta som arbetar inom universitets- och högskolesektorn är fostrade att tänka så – att vara skeptiska akademiker – ja, då kan man förstå att UH-sektorn inte är något lättskött pastorat, inte för dem som utses att vara akademiska ledare och inte för våra folkvalda politiker. Utmaningen med att vara akademisk ledare har ibland liknats vid att valla katter. Katter som är självständiga och gärna går sin egen väg, det är bra, så ska det vara. Arbetsuppgiften för universitetslärare och forskare är att tänka självständigt, komma med originella lösningar på svåra problem, att inte falla undan för tillfälliga nycker utan grunda vårt arbete på vetenskapen och den beprövade erfarenheten. Hur går det då för våra rikspolitiker att leda vår sektor? Inte så bra, och det är bra, det ska inte vara lätt. Forskning och utbildning ska inte vara ett slagfält för ogenomtänkta opportunistiska idéer eller politiskt maktspel. Samtidigt har politiken ett rättmätigt intresse av att styra sektorn. Det är en skattefinansierad verksamhet som ska gagna samhället. Styrningen måste dock vara långsiktig, på övergripande nivå och föregås av ett stort mått av ömsesidig dialog med representanter för alla i UH-sektorn. Styrningen får inte ske genom diktat och blixtar från klar himmel, utan ska vara ett resultat av att argument brutits mot varandra under en längre tid där såväl studenter, personal som lärosätesledningar givitsreella möjligheter att komma till tals, men kanske är detta alldeles för olikt vad politiken är van och villig att använda som styrmodell. Men det är också orsaken till att den sittande regeringen på senare tid tvingats eller frivilligt valt att backa i en rad högskolepolitiska frågor såsom högskolestiftelser, kvalitetsutvärderingar och rätt till prövning i samband med meriteringstjänster. På Sacos utbildningskonferens i början av april tillstod utbildningsutskottets ordförande Tomas Tobé i en paneldebatt att förslaget om högskolestiftelser inte hade varit bra. För en kort tid sedan desarmerade regeringen inför valet frågan om Universitetskanslersämbetets kvalitetsutvärderingar genom att tillsätta en utredning. Häromveckan sa utbildningsministern i en interpellationsdebatt att man nu ändrat sig och avser att i högskoleförordningen införa rätten till prövning för tillsvidareanställning i samband med avslutandet av meriteringstjänster. Det hade varit mycket bättre för alla inblandade om regeringen innan reformförslag presenterats och innan de i vissa fall genomförts hade haft en bättre dialog med oss i UH-sektorn. Högskolepolitiken har alltmer börjat likna övrig utbildningspolitik, för mycket detaljstyrning och för mycket av fort men fel. MATS ERICSON Orförande i SULF


Kategorier: Arkiv