SNS-rapporten presenterades vid ett seminarium i början på mars. En av författarna, Sylvia Schwaag Serger, adjungerad professor i forskningspolitik vid Lunds universitet och direktör för internationell strategi på Vinnova, radar upp ett antal kriterier som gör Stanford och Berkeley speciella och framgångrika. Det första är vikten av att dra till sig och välja ut de bästa studenterna.
– På Berkeley och Stanford väljer de inte bara studenter efter betyg utan försöker identifiera dem med den största potentialen, särskilt på Stanford där bara en av 18 blir antagen, säger Sylvia Schwaag Serger.
Hon kontrasterar det mot att antagningen i Sverige är mycket formaliserad, vad författarna till rapporten kallar en endimensionell urvalsprocess.
I diskussionen senare under seminariet menade statssekreterare Peter Honeth att det är politiskt omöjligt i Sverige att kopiera ett amerikanskt system, avreglera antagningen och låta universiteten handplocka sina studenter.
Nästa punkt i framgångsreceptet för de två toppuniversiteten är att rekrytera de bästa medarbetarna, vilket de i högsta grad gör i internationell konkurrens.
– I Sverige är det i första hand intern rekrytering, i en inte helt transparent process. Den typiske svenske professorn är en vit man född i Sverige, som under hela sin karriär varit på samma universitet, från grundutbildning via doktorsexamen till professorstitel, säger Sylvia Schwaag Serger.
Ett exempel som hon visar är att på historiska institutionen i Lund har 88 procent av lärarna och forskarna doktorerat vid institutionen medan det i Berkeley är tolv procent och i Stanford cirka åtta procent.
Internrekrytering och de problem det medför är möjligt att bryta, hävdar Torsten Persson, professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet, i en kommentar.
– På min institution rekryterar vi externt sedan 20 år, säger Torsten Persson.
Han håller med om analysen i SNSrapporten och formulerar, som han säger, i en mening en nyckelreform utifrån rapportens rekommendationer.
– Börja rekrytera de internationellt bästa unga medarbetarna till tenure tracks och sätt karantän på att anställa egna examinerade doktorander.
Sylvia Schwaag Serger går vidare till nästa punkt för framgång, vilken är att utbilda hela studenten.
I USA är grundutbildning starkt dominerad av liberal arts, där man blandar humaniora, naturvetenskap och andra ämnen.
– I Sverige har vi en tendens till stark specialisering tidigt och liten frihet av att välja kurser. Följden är mycket stora skillnader mellan, låt säga, studenter som studerar historia och ingenjörsstudenter på samma universitet. Det påverkar både kvaliteten på utbildningen och anställningsbarheten, säger hon.
En mycket stor skillnad mellan de amerikanska elituniversiteten och svenska universitet är de amerikanska universitetens starka fokus på undervisning och på att koppla ihop undervisning och forskning.
– På Stanford förväntas alla fakultetsmedlemmar undervisa, punkt. Undantag görs bara för de med mycket tunga administratörsuppdrag. De mest berömda forskarna på universitetet har seminarier med förstaårsstudenter för att säkerställa att studenterna kommer i kontakt med forskning. Universiteten har också mycket noggranna utvärderingar av undervisningen, säger Sylvia Schwaag Serger.
Hon menar att problemet i Sverige är klar åtskillnad mellan respektive budgetför utbildning och forskning, universiteten har blivit forskningstunga, forskning anses vara finare och bättre för karriären än undervisning och att det är en svag koppling mellan undervisning och forskning.
– Det återspeglas i att Lunds och Uppsalas budget för forskning är 70 procent av den totala budgeten medan i Stanford och Berkeley, som anses vara extremt starka forskningsuniversitet, utgör forskningen 30 procent av den totala budgeten.
Den sista lärdomen att dra från Stanford och Berkeley är inställningen till samverkan med samhället.
– Det viktigaste är att man vid Stanford och Berkeley ser studenterna som det viktigaste bidraget till samhället.
Vid de amerikanska universiteten anses också inflödet av kunskap till universitet vara viktigare än utflödet, alltså interaktion mellan det omgivande samhället och akademin.
– I Sverige har man tyvärr en snäv syn på bidrag till samhällets utveckling. Man är fokuserad på kommersialisering och patent och att sprida kunskap från universiteten till en ovetande omvärld. Dessutom är det en mycket liten rörlighet mellan universiteten och resten av samhället, säger Sylvia Schwaag Serger.
En annan av rapportens författare, Mats Benner, professor i forskningspolitik vid Lunds universitet, är optimistisk om de svenska universitetens förmåga att lära av Stanford och Berkeley.
– Vi har pengar, vi har autonomi, vi har en historisk tradition av framstående forskning. Vi är självbelåtna så det finns rum för ökade ambitioner och vi har alla möjligheter att lära.
Statssekreterare Peter Honeth verkar hålla med om mycket i rapporten men han är skeptisk till möjligheterna för svenska universitet att tillägna sig stora delar av framgångsrecepten för de framgångsrika amerikanska universiteten.
– I viss utsträckning är det möjligt att lära av Stanford och Berkeley. Men universitet kan inte tas bort från det samhälle de verkar i. Sverige är inte USA och svenska universitet kan inte bli Stanford eller Berkeley, säger Peter Honeth.
Han menar att svenska universitet, trots autonomireformen, är fast i ett tänkande präglat av att de är ägda och kontrollerade av staten, i mycket högre utsträckning än regelverket kräver.
– De är för försiktiga. Det är enligt min åsikt ett problem och en sak jag tror att vi måste ändra på.
Peter Honeth instämmer också med Mats Benner när denne hävdar att det är dags för svenska universitet att göra upp med medelmåttigheten.
– Att det är accepterat att man kan vara medioker på ett svenskt universitet är ett problem. Det är en av de stora skillnaderna gentemot Stanford och Berkeley, där är det inte accepterat. Det här är en av de stora utmaningarna i det svenska systemet, säger Peter Honeth.
En av punkterna som diskuterades var behovet av bättre akademiskt ledarskap. Slutorden går till en av rapportförfattarna, Arthur Bienenstock, professor emeritus i tillämpad fysik vid Stanford University.
– Jag skulle vilja se att stora akademiska ledare utnämns till rektorer. Det är vad som behövs om universiteten ska dra fördel av sin autonomi, säger Arthur Bienenstock.
PER-OLF ELIASSON
Fotnot: Seminariet om rapporten "Utbildning, forskning, samverkan. Vad kan svenska universitet lära av Stanford och Berkeley?" finns som podcast på SNS webbplats.
