Vetenskapsrådet har fått regeringens uppdrag att utlysa medel för de internationella rekryteringarna.
Det rör sig om stora pengar per rekrytering. Bidragsbeloppen är 5–15 miljoner kronor per år för en period på sju till tio år. Totalt utlyste Vetenskapsrådet 150 miljoner kronor under 2013 och satsningen beräknas fortsätta. Summorna i de hittills beviljade sex ansökningarna varierar från 36 till 130 miljoner kronor.
– Om man inte satsar de här beloppen får man inte de bästa. Det är inte bara forskaren själv vi tänker oss ska komma, utan också att kollegor till forskaren följer med och så behöver man anställa nya personer för att bygga upp forskargruppen och i vissa fall behövs det utrustning. Förhoppningsvis kan alltså en kreativ miljö skapas runt forskarna som leder till genombrottsforskning, säger Vetenskapsrådets tf generaldirektör Sven Stafström.
När de första ansökningarna droppade in från lärosätena visade det sig att alla gällde män, trots att regeringen i sitt beslut skriver att "Vetenskapsrådet [bör] bevaka att kvinnor och män ges lika möjligheter och förutsättningar att ta del av de forskningsmedel som utlyses".
– När vi noterade att vi bara hade fått in ansökningar om att rekrytera enbart män så skickade vi brev till rektorerna och uppmanade dem att hitta kvinnliga kandidater. Nu har vi fått in några kvinnliga kandidater som ligger under beredning. Förhoppningsvis kommer vi att kunna bevilja några av dem, säger Sven Stafström.
Frågan är varför det bara blivit män i de hittills beviljade ansökningarna.
– En del av förklaringen kan ligga i att det är lättare för lärosätena att hitta manliga kandidater som är villiga att flytta till Sverige. Jag tror att män kan ha lättareatt röra på sig än kvinnor, säger Sven Stafström.
Kerstin Alnebratt, föreståndare för Nationella sekretariatet för genusforskning, är inte förvånad över den sneda könsfördelningen.
– Det är inte bra, men det är ändå ganska förväntat. Den här typen av satsningar tenderar att appellera till män, ord som excellent och lyskraftig konnoterar manliga genier. Man kan se i andra typer av utlysningar att det varit så.
Dessutom, anser Kerstin Alnebratt, är resultatet av de här utlysningarna också en spegling av hur akademin internationellt ser ut med en mycket skev könsfördelning.
Men det är inte bara en fråga om kön. Kerstin Alnebratt menar att en risk med sådana här excellenssatsningar är att det blir mer av samma forskning som redan genomförs.
– Vi springer i kölvattnet av det som redan räknas som edge-forskning. Det kanske är okej inom vissa vetenskapsområden, men definitivt inte i alla, säger hon.
Därför anser hon att diskussionen behöver vidgas i forskarsamhället.
– Vad vill vi med de här satsningarna? Är det att reproducera det som redan idag uppfattas som stor forskning elleratt försöka hitta nya infallsvinklar? Världen ritas ju om och det pågår så mycket intressant forskning i olika delar av världen och bland forskare med olika forskningsinriktningar.
För att få en förändring krävs det ett nytänkande, anser Kerstin Alnebratt.
– Om Vetenskapsrådet vill något annat, vare sig det är att få in fler kvinnor eller forskare från andra än de allra mest kända universiteten i USA och Västeuropa, så behöver man fundera över hur man värderar excellens och nyskapande. Det gäller hur man formulerar utlysningarna men också i bedömningarna och vilka som gör bedömningarna.
PER-OLOF ELIASSON
