Uppdraget att kritisera

I filmen Hets från 1944 finns en minnesvärd scen när en latinlektor som kallas Caligula (Stig Järrel) skäller ut eleven Jan- Erik (Alf Kjellin): ”Fusk, min herre, fusk!” när han upptäcker en översättning inskriven i läroboken. Naturligtvis hade Caligula rätt: det var fusk. Och fusk är fel. Men inte ens i dåtidens skola ansågs hans ton vara lämplig. I svensk skola 2014 kan vi nog svårligen tänka oss en sådan scen även om säkert flera undrar om det inte borde bli hårdare tag mot fusk av både smått och stort slag. Hur är det på universiteten? Rent fusk är naturligtvis en sak; det beivrar vi när det upptäcks vare sig det sker i undervisning eller forskning, vare sig det är fråga om otillåtnahjälpmedel, plagiat eller vilseledande användning av källor. I FN:s mänskliga rättigheter ingår rätten till en rättssäker prövning, och de flesta lärosäten har ordningar för hur det borde gå till när oredlighet misstänks. Men för det första finns det en inte sällan utdragen process mellan misstanke och faktisk process i oredlighetsärenden. Och för det andra är det vanligen kolleger som misstänker att något inte står rätt till. Och för det tredje är det långt ifrån säkert att det faktiskt är fråga om oredlighet. Det kan ju faktiskt vara fråga om dålig vetenskap. Att tänka kritiskt och, om det är befogat, kritisera är ett viktigt akademiskt uppdrag. Det är så vetenskapen och samhället blir bättre och starkare. Det är inte fråga om akademisk frihet, det är fråga om akademisk plikt. Det är en plikt vi har för att utveckling ska ske. För att förbättra. Samtidigt beskylls den svenska samarbetskulturen för att förhindra kritik; i skolan, i akademin, i samhället, på arbetsplatser. Men är det sant? I medierna, både de traditionella och de nyare, tycks kritiken inte saknas. Där bedrivs den både inom klassiska kritikgenrer, i nyhetsrubriker där parodi inte sällan kallas hån, i bloggar, på Facebook, Twitter, Instagram och andra sajter – av proffstyckare och av andra, inklusive de som borde vara särskilt bra på kritik, nämligen landets universitetslärare. Ryktet om kritikens död i den svenska samarbetskulturen torde vara tämligen överdrivet. Men hur förhåller sig kritikens form till den akademiska plikten att tänka kritiskt och kritisera? Kritikpliktens orsak är vetenskapens ontologi. Därför måste perspektivet vändas. Det handlar inte bara om kritiskt tänkande och kritik utan också om att kritiken måste framföras på ett sådant sätt att den blir utvecklande och inte förlamande, inte förnedrande, inte förminskande. I vilken utsträckning bygger vi miljöer som främjar konstruktivitet? Det goda seminariet har en kärna av gemensam konstruktivitet, men vad är det som har hänt när seminarier kallas för ”krymparseminarier” eller ”slagfält”? När mejl, debattsidor, öppna brev, bloggar eller sociala medier används för att håna eller förlöjliga kolleger? Ska vetenskapen växa behövs den akademiska kritikplikten, men den bygger på ett gemensamt ansvarstagande för att kritikern inte uppför sig som Caligula. Tar du ansvar för att inte bara du själv kritiserar konstruktivt utan att även andra gör det? GIT CLAESSON PIPPING Förbundsdirektör i SULF