Britt-Marie Sjöberg är professor emeritus i molekylärbiologi vid Stockholms universitet och ordförande i Kungl. Vetenskapsakademiens kommitté för forskningspolitiska frågor.
Forskningspolitiska kommittén har på senare tid framför allt diskuterat karriärvägar för unga forskare eftersom det i praktiken inte finns någon ordnad karriärväg för dem i Sverige, men Britt-Marie Sjöberg poängterar att åsikterna i den här artikeln är hennes egna.
– Ett universitet är ju en elitistisk institution, säger hon, då är det inte självklart att man går vidare från en nivå till nästa, utan bara de bästa går vidare. Det innebär att det behövs en tid av prövning ganska långt upp i systemet, det som på engelska brukar kallas tenure track. I Sverige har vi ju inget sådant som är värt namnet.
Britt-Marie Sjöberg påpekar att den fyraåriga meriteringstjänsten som infördes i högskoleförordningen 2012 inte fyller de behoven.
– För det första är meriteringstjänsten bara fyra år, det är en för kort prövotid för att man ska kunna visa att man är en god forskare som universitetet ska satsa på. För det andra är det för kort tid för universitetet att kunna göra en ordentlig utvärdering av forskaren.
Möjligheten att inrätta meriteringstjänster har därför utnyttjats i liten utsträckning. Britt-Marie Sjöberg hänvisar till en undersökning som Sveriges unga akademi gjorde 2013 som visar att det är få universitet som använder möjligheten att inrätta meriteringstjänster. Och av dem som gör det verkar de flesta inte ha kopplat tjänsten till rätt att bli prövad för en tillsvidareanställning.
Därför anser Britt-Marie Sjöberg att något måste göras.
– Meriteringstjänsten bör förlängas till en sexårig tjänst med kravet att man har rätt att bli prövad till fortsatt anställning innan de sex åren gått. Detta ska regleras i högskoleförordningen. För en sådan tjänst är det mycket viktigt att kriterierna för en utvärdering är kända redan från början. Kriterierna ska vara så högt ställda att endast de som visar sig vara forskningsledare går vidare, det ska ju vara en prövotid.
En sådan tjänst skulle ge den unga forskaren tid att meritera sig och också möjlighet att knyta en doktorand till sig och meritera sig som handledare.
– En sexårig meriteringstjänst ger också universiteten och högskolorna större säkerhet, de kan följa den unga forskaren under tillräckligt lång tid så det blir en meningsfull utvärdering. Men det fordras också att man ger en basfinansiering som är adekvat för det område forskaren verkar inom.
Mats Benner och Gunnar Öquist visade i sin rapport "Fostering Breakthrough Research" att svensk forskning tappar mark i förhållande till exempelvis Danmark.
– Det mest skrämmande i den undersökningen är att det är de unga forskarna som under den senaste tioårsperioden har halkat efter i att höja sin förmåga efter att de startat som forskare. Det tror jag hänger ihop med de oklara anställningsformerna för unga forskare med meriteringstjänster som inte leder någonstans, tvåårsförordnanden ochvikariat som kan utnyttjas på olika sätt av universiteten.
Britt-Marie Sjöberg poängterar att ingen kan prestera bra om man på sin höjd har ett tvåårsperspektiv framför sig hela tiden.
– Vi har många jätteduktiga unga forskare, men med oklara anställningssystem så finns en tendens att få den typ av forskare som vi kallar hang-arounds, de som hankar sig fram än här än där.
Samtidigt, menar Britt- Marie Sjöberg, får lärosätena svårt att rekrytera de riktigt bra toppforskarna, de kanske väljer att gå någon annanstans där det är bättre anställningsvillkor.
– Det gäller framför allt Sveriges förmåga att göra internationella rekryteringar. Har vi oklara anställningsregler i Sverige är det få internationella forskare som söker sig hit.
Britt-Marie Sjöberg återkopplar till Mats Benners och Gunnar Öquists utredning där de argumenterar för att en större andel av forskningsfinansieringen bör ligga hos universiteten jämfört med vad som kommer från externa finansiärer och att en reform i den riktningen skulle kräva ett tillskott av medel från staten.
– Det går att genomföra den typ av förändring som Öquist och Benner förespråkar även med de medel som finns inom universiteten. Universiteten har ju vuxit otroligt mycket och har en överetablering av anställda. Min åsikt är att om man skär ner på antalet tidsbegränsat anställda forskare skulle det lösgöra medel som kan gå direkt till forskningen.
– Att så många forskare är beroende av att söka externa anslag hänger lite ihop med att universiteten använder en så stor del av sina resurser till att betala löner till personal, det finns ju väldigt lite rörliga medel inom universiteten som kan bidra till driftskostnader för forskning.
Britt-Marie Sjöberg anser alltså att alla tidsbegränsat anställda kanske inte skulle vara kvar på universiteten.
– Det vore bättre att den kategorin var mindre i omfattning och att de tidsbegränsade tjänsterna var mycket tydligare definierade så att de bildar en rejäl karriärstege, till exempel en sexårig meriteringstjänst med rätt till prövning för tillsvidareanställning, säger hon.
PER-OLOF ELIASSON
