Forskarutbildningen – akademins solar plexus

– Forskarutbildning är akademins solar plexus. Den bildar grundvalen för hela akademins framtid. Detta uppmärksammas alldeles för lite i politiken, säger Åsa Lindberg-Sand.

På uppdrag av Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF)har Åsa Lindberg- Sand och Anders Sonesson från Lunds universitet, tillsammans med Maja Elmgren och Eva Forsberg från Uppsala universitet skrivit rapporten "Ledning för kvalitet i forskarutbildningen".
– Forskarutbildningen är akademins solar plexus, därför att forskarutbildningen är så inblandad i både utbildning, forskning och i samverkan. Forskarutbildningen är som ett nervsystem ut i hela universitetets verksamhet, säger Åsa Lindberg-Sand.
Men hon anser att bara en del av forskarutbildningens betydelse får tillräcklig uppmärksamhet.
– I de stora policyprocesserna är ju forskarutbildningen ett redskap för samhällets ekonomiska utveckling. Forskarutbildningen ska leda fram till en forskning som ger upphov till innovationer och patent som ska göra att Sverige och Europa utvecklar en bra konkurrenskraft.
Däremot finns det ett begränsat fokus på forskarutbildningens roll för att högskolan ska få tillgång till kvalificerade lärare. En sådan diskussion saknas i stort sett på nationell nivå.
– Man har inte uppmärksammat forskarutbildningens betydelse för att universitets och högskolors alla discipliner ska få återväxt, att det ska finnas lärare som undervisar. En stor del av dem som disputerar kommer ju att undervisa på lärosätena. Det har man inte fokuserat på, speciellt inte i policydiskussioner.

I rapporten för författarna fram tanken att universiteten kanske borde få ett nationellt ansvar att förse akademin som helhet med lärare inom vissa ämnesområden.
Eftersom forskarutbildningen bildar grundvalen för akademins framtid genom att den är rekryteringsbas för både forskare, lärare och ledare anser Åsa Lindberg-Sand att också mindre förskjutningar i forskarutbildningens inriktning på sikt kan få stora återverkningar i hela akademin.
– Lite elakt kan man säga att om man nyper till forskarutbildningen kan det göra ont på många ställen inom akademin, säger hon.
Hon ser det som ett problem att en så stor andel av forskarutbildningen bekostas av externa anslag och att därmed makten över forskarutbildningen riskerar att förskjutas.
– Forskningen går dit pengarna finns och forskarutbildningen går dit forskningen går. Om forskarutbildningen bara till en liten del bekostas av fakultetsanslag och till stor del av externa anslag kommer de externa anslagsgivarna att få ett avgörande inflytande över forskarutbildningens inriktning. Om exempelvis doktorandernas forskning till följd av externa anslag koncentreras till vissa områden kan underlaget för att rekrytera lektorer inom olika discipliner förändras.
Detta är ett alltför lite uppmärksammat problem, anser Åsa Lindberg-Sand.
– Det är nödvändigt att förstå hur djupt inblandad forskarutbildningen är i alla verksamheter på universiteten, både i den pågående verksamheten och i produktionen av dem som kommer att bära universitet och högskolor i framtiden, säger hon.

PER-OLOF ELIASSON


Kategorier: Arkiv