Nej, det är inte förvånande att den så kallade rektorsstriden vid Uppsala universitet, som alltså ledde till att konsistoriet uttalade fortsatt förtroende för rektor Eva Åkesson som sitter kvar medan de tre vicerektorerna väljer att lämna sina poster, har beskrivits inte bara som uppseendeväckande, utan också som något unikt, i den svenska lärosätesvärlden.
– Men man bör också se det som hänt vid Uppsala universitet som något som skulle kunna inträffa precis var som helst, vid något annat lärosäte.
Det säger Sverker Gustavsson, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, som menar att förklaringar till det utan tvivel exceptionella skeendet också finns att söka i högskolepolitiken, i de förändringar som har skett från 1990-talet och framåt.
Förändringar som innebär att universitet och högskolor påverkas av flera maktsystem: Den politiska nivån, lärosätenas ledning och styrelser samt det kollegiala inflytandet, system vars trådar av makt och ansvar tvinnas in i varandra.
En förändring som Sverker Gustavsson nämner är konstruktionen med vicerektorer, som inneburit att ytterligare ett lager av makt tillfördes, över dekannivån. När Lunds universitet införde vicerektorer 2003 utsågs för övrigt Eva Åkesson till en av de två nyinrättade posterna.
– Vicerektorernas intåg var ett direkt resultat av förändringen av systemetmed tilldelning av statliga medel, säger Sverker Gustavsson.
Förändringen innebar också att rektorerna fick mer direkt och potentiellt stort inflytande över den interna fördelningen av medel och att rektorer därmed kommit att personifiera ekonomisk makt.
Ordet "ledarskap" har också blivit centralt, autonomireformen hindrar inte utbildningsdepartementet från att intressera sig för hur "akademiskt ledarskap" ska utövas och har länge aviserat en utredning. När detta skrivs har man ännu inte kommit till skott. Kanske är det också dålig tajming att formulera direktiv under en infekterad strid om en rektors ledarskap.
Till förändringarna av styrningen hör vidare den som genomfördes i och med propositionen "Högskolans ledning, lärare och organisation" som innebar att rektor inte längre var styrelsens ordförande. Istället hämtas styrelseordförande utifrån, vilket förknippats med att styrelsen (liksom alltså lärosätenas ledning) ska arbeta mer effektivt, ibland med näringslivet som uttalad förebild.
Att universitet och högskolor ska styras mer som företag är en utveckling som Henrik Björck, professor i idé- och lärdomshistoria, analyserade i SULF:s skriftserie, "Om kollegialitet". I en intervju i Universitetsläraren nr 15/2013 beskrev Björck en tydlig maktförskjutning, hur den interna kollegiala bedömningen monteras ned och överlåts till externa auktoriteter, som rankningslistor och konsulter, organisationstrend och "företagisering". Genom den i grunden politiska processen har det, enligt Björck, skett ett perspektivskifte från det kollegiala till mer av managementkultur.
Men oavsett i vilken utsträckning managementkulturen påverkar lärosätena finns, parallellt och intvinnat, det kollegiala inflytandet.
När Eva Åkesson utsågs till rektor 2011 föregicks det av en process där fyra kandidater tagits fram av en rekryteringsgrupp bestående av konsistoriets ordförande Hans Dalborg, vice ordförande Anna Ekström samt tre lärare, två studenter och en representant för personalorganisationerna. Fyra kandidater presenterades för hörandeförsamlingen som består av 33 lärare, 18 studenter och 14 ledamöter från personalorganisationerna som gav flest röster (60 procent) till Eva Åkesson.
Hörandeförsamlingen lämnade därefter sitt förslag på ny rektor till konsistoriet som gick vidare till regeringen som formellt utsåg Åkesson till rektor.
– Hon blev därmed vald efter konstens alla regler, inte ens votering begärdes i hörandeförsamlingen, säger Sverker Gustavsson som understryker det principiella, utan att ta ställning i personfrågan.
Han tillhör också dem som talat om undantagstillstånd, om att reglerna inte gäller och som, oavsett utfall, menar att de som ifrågasätter värdet av kollegialt styre får vatten på sin kvarn.
Men han tror, faktiskt, inte att universitetet tar skada på sikt.
– Det kan bli något positivt för universiteten om det leder till – vilket jag tror – en väckelse bland de yrkesverksamma om att val av förtroendevalda är mer än en formalitet.
– Det är ju inte heller så att alla varit upptagna av det här, men arbetet i föreläsningssalar, bibliotek, laboratorier och på kliniker av olika slag är inte mer än delvis beroende av vad som händer i "ledningen".
När det gäller Sveriges universitets- och högskoleförbund, SUHF, och SULF tar de av begripliga skäl inte ställning "för eller emot".
– Det har varit och är en svår tid för alla inblandade. Det är jätteviktigt för framtiden att processen framåt blir rättssäker och transparent, så att det går att gå vidare, säger SULF:s förbundsdirektör Git Claesson Pipping.
MARIELOUISE SAMUELSSON
BAKGRUND
• I oktober 2013 får minst en ledamot av konsistoriet (styrelsen) samt ordföranden Carola Lemne information om att de tre vicerektorerna, Margaretha Fahlgren, Britt Skogseid och Ulf D anielsson, har uppvaktat utbildningsdepartementet med kritik mot rektor Eva Åkesson och krav på att hon ska avgå.
• I december har Carola Lemne samtal med Eva Åkesson om kritiken.
• I februari 2014 informerar Lemne konsistoriet om kritiken.
• 12 februari mottar konsistoriet en skrivelse (daterad 14 januari) där vicerektorerna, två ställföreträdande vicerektorer samt sex dekaner skrivit under kravet på rektors "omedelbara avgång".
• 20 februari informerar vicerektorerna konsistoriet om kritiken, rektor meddelar samtidigt att hon inte tänker avgå.
• 27 februari, efter att ha behandlat frågan den 20 och 24 februari, beslutar konsistoriet att avslå kraven på Åkessons avgång och uttala sitt fortsatta förtroende för rektor. Ingen reserverade sig mot beslutet, men fem av femton röstberättigade lade ned sina röster. Konsistoriet ger också Åkesson i uppdrag att arbeta fram förslag på hur förtroendeklyftan ska överbryggas.
