Skolans öde är universitetets skräckexempel. Ingen vill att universiteten läggs till den serie av allmänna nyttigheter vars vinstgivande delar sålts ut till privata aktörer, tvingats till nedläggningar genom att utsättas för en marknadsmässig konkurrens som visat sig varken sänka kostnaderna eller höja kvaliteten, fått eftersatt underhåll samt i slutändan drabbat de som redan är mest utsatta. När förslag på att omvandla universitet till stiftelser sändes ut på remiss, möttes det av massivt motstånd från forskare, studenter och universitetsanställda över hela landet. Se hur det gått för järnvägen, vården och skolan – det får helt enkelt inte upprepas även på universiteten!
Regeringen drog tillbaka förslaget i förtid, men utbildningsminister Jan Björklund har lovat återkomma med ett liknande förslag nästa år, varför motståndet fortsätter. Flera nätverk och grupper av studenter och universitetsanställda har ordnat namninsamlingar, möten och demonstrationer till försvar för grundläggande principer för högskolorna och aktiviteterna fortsätter. Vi hör till de 36 forskare och lärare som skrev en kritisk debattartikel i Dagens Nyheter 22 oktober 2013, och som några veckor senare lämnade in den som skuggremiss till utbildningsdepartementet med bortemot 1 100 underskrifter av kollegor från landets alla universitet och större högskolor. Våra synpunkter fick också stöd från andra debattörer som exempelvis Maciej Zaremba (DN 24/10 2013) och Sverker Sörlin (30/10 2013) som kritiserat hur regeringen säljer ut universitetens kärnvärden för ett kortsynt nyliberalt företagstänkande. Remissvaren från bland annat ST samt Lunds och Stockholms universitet förde fram liknande argument. I Universitetsläraren nr 15/2013 hade då redan Uppsalahistorikern Jan Lindegren vältaligt uttryckt akademikernas utbredda misstro mot regeringens vilja att privatisera högskolan.
Det är positivt att förslaget provocerat fram ett så livligt samtal om universitetens roll och en bred mobilisering runt deras kärnvärden som kanaliserar ett växande missnöje med hela den riktning universitetspolitiken tagit under senare år. Autonomireformen från 2010 hör till de redan genomförda förändringar som haft djupt problematiska effekter genom att uppmuntra marknadsorienterade managementmodeller med ökad toppstyrning och urholkat kollegialt inflytande.
Varför ledde en reform som syftade till att öka universitetens autonomi i själva verket till motsatsen? Antaligen beror det på olika tolkningar av begreppet "universitet": autonomireformen tolkar "universitet" som liktydigt med universitetsledningarna, medan lärare, forskare och studenter tolkar universitetet som ett kollektiv. Det är som kollektiv som universiteten utgör nav för produktion och förmedling av kunskap. Universitetens autonomi i förhållande till staten måste syfta till att garantera akademisk frihet, det vill säga frihet från såväl statlig ideologisk styrning som marknadsberoende. Detta kräver helt andra åtgärder än att ge universitetsledningar rätt att disponera tillgångar och ingå ekonomiska avtal med externa aktörer.
När utbildningsdepartementet nu arbetar vidare med sitt reformförslag är det läge för en dialog med forskare och studenter om hur de vill att framtidens universitet ska se ut. Det tycks vara dags att lämna marknadsmodellen och gå i riktning mot en för hela samhället gemensam och vitaliserad offentlig kunskapsgenerator.
En omorientering av universitetspolitiken bör bygga på ett antal grundprinciper som motverkar missförhållanden som tidigare reformer lett till och som i stället öppnar för ett starkare och friare universitetsväsende.
1. För att universiteten ska kunna producera kritisk och oberoende kunskap krävs offentligt finansierad grundforskning på alla vetenskapsområden. Här har staten en central uppgift som inte kan överlåtas åt en serie inbördes konkurrerande privata stiftelsehögskolor.
2. Universiteten ska kunna bidra till den globala kunskapsproduktionen och konfrontera högaktuella samhällsproblem inte minst på områden där den offentligt finansierade forskningen kan tjäna som motvikt mot kortsiktiga eller exkluderande privata intressen. Detta kräver en grundfäst frihet från vinstintressen.
3. Hög vetenskaplig kvalitet kräver miljöer som odlar nyfikenhet och skaparlust samtidigt som forskare och lärare tar kollektivt ansvar över kvaliteten utifrån inomvetenskapliga kriterier. Det är inte byråkratin utan den vetenskapliga verksamheten som behöver ökad frihet. Kollegialt styre är en oöverträffad form när det gäller att skapa vetenskaplig gemenskap och autonomi.
4. Orädd, oberoende och kritisk forskning och undervisning fordrar stabila anställningsförhållanden vilket hotas av en övergång från offentlig till privat sektor.
5. Universitetsorganisationen måste garantera studenternas rättssäkerhet och inflytande på verksamheten.
6. Fördjupad internationalisering och en bredare och mångfaldsinriktad folkbildning kräver garanterad avgiftsfrihet.
7. En demokratisk kunskapsutveckling kräver insyn och därmed en säkrad offentlighetsprincip.
Dessa sju principer måste ständigt försvaras och säkras för att garantera att viljan att förvandla universiteten till företag endast förblir en kortlivad fluga. Det är en avgörande tid som ligger framför oss. Här behövs en mångsidig rörelse för att försvara och vidareutveckla universitetens tusenåriga kunskapsformer. Förutom studenter, forskare och lärare behöver sociala rörelser och fackföreningar, inte minst folkbildningsrörelsen och akademikerfacket, spela en mer offensiv roll än hittills i detta arbete. Framtidens universitet är en demokratifråga.
JOHAN FORNÄS,
professor,
Södertörns högskola
EDDA MANGA,
forskare ,
Uppsala universitet
