Mitt inlägg om högskolans stora kvalitetsproblem och högskolelärarnas ansvar för densamma har föranlett några kommentarer, från Patrik Hall i Universitetsläraren nr 1/2014 och från några andra i nätupplagan. Flera av dessa går ut på att jag inte tagit upp "allt" (som kvinnors situation, alltför många befordransprofessorer, alltför dyra lokaler, begränsad tid till examination, arbetsmarknaden, resurser, fel på ledningar med mera). Nu är det svårt att på ringa utrymme ta upp "allt". I min bok The Triumph of Emptiness (Oxford University Press 2013) visar jag på sammanhang bakom den högre utbildningens förfall, där såväl marknadskrafternas triumf och allas rättigheter till allt gott, inklusive högre utbildning, kan spåras till postöverflödssamhällets jakt på tjusighet och kundorientering och problem att sysselsätta folk, där högskolan förväntas svara mot alla (o)möjliga önskemål i "kunskapssamhället".
Inläggen vänder sig också mot att jag framhåller högskolelärarnas ansvar för utbildning och kvalificering (eller brist därpå). Istället framhålls närmast den så populära offer-rollen – allt elände är systemets fel, med mer resurser, fast anställning, mer tid för egen forskning med mera, skulle det bli mycket bättre. När jag framhåller högskolelärarnas individuella och kollektiva ansvar för sig själva och sina organisationer blir detta en fråga om att "reducera" frågor eller uttryck för en hållning som betonar "drill och disciplin, lära och lyda, det är melodin", enligt Hall, Malmö högskola.
Om ansvarstagande och arbetsmoral uppfattas på detta sätt vid Malmö högskola förstår man skolans dåliga rykte. Själv tänker jag mig att ansvarstagande snarare innebär olydnad – att man ej anpassar sig efter krav på stor och ökad volym av studenter, hög genomströmning, göra allt formellt rätt, acceptera allt dokumentationsraseri etcetera.
Högskolan är en professionell organisation och domineras av högskolelärarna. Få yrkesgrupper har så stort handlingsutrymme, till exempel ifråga om kursutformning och examination. Huvuddelen av ledningen är också högskolelärare, beslutsorgan har stor representation av högskolelärare, vilka oftast har ett stort inflytande på val av chefer. Om det är någon grupp som har ett stort inflytande på och ansvar för sin verksamhet är det just denna. Det gäller på både individuell, kollektiv och organisationsnivå och – indirekt – därigenom på nationell nivå. Det hindrar förstås inte att ekonomiska, kulturella och statliga förhållanden spelar in och att bra arbetsinsatser ofta får utföras i uppförsbacke.
Givettvis är resursfrågan viktig, men den överbetonas gärna. Polisen har fått kraftigt ökade resurser samtidigt som uppklarningsprocenten gick ned från 17 till 15 procent. Det finns ingen entydig relation mellan resurser och bra utbildning. Ifråga om den viktiga punkten studiernas "slapphetsgrad" (kravställande och ägnad studietid) är det knappast så att man måste ha mycket resurser för att ha kvalificerad kurslitteratur och kräva en ordentlig arbetsinsats och god förståelse för att bli godkänd på en kurs. Juristutbildningarna brukar användas som exempel. I alla kommentarer till min debattartikel i SvD Brännpunkt 21 november 2013 framkom närmast unisont upplevelser av kravlösa utbildningar, vilka knappast är en fråga om att vissa har särskilt lite resurser. I en allt mer gymnasielik högskola kan det ibland diskuteras hur mycket forskning som behövs och om lärarna bör ha halv undervisningsskyldighet jämfört med gymnasielärare. Sjävklart har högskolelärarna ett avgörande ansvar för högskolans verksamhet och resultat. Sätter och håller man på normen att innehållet skall vara klart över gymnasienivå och att heltidsstudier bör göra skäl för namnet lär studenttillströmning och genomströmning sjunka. Visst gnissel och bantning av en överdimensionerad högskola skulle bli följden. Detta är inte oproblematiskt men vore önskvärt. Det kräver sitt ansvarstagande och sin integritet bland högskolelärare som nyckelgrupp för högre utbildning.
MATS ALVESSON
Lunds universitet
