Högskolan är ingen valfråga

Ledare av Git Claesson Pipping

Googlar man ”valfrågor 2014” är det ett svar som inte kom­mer upp: högskolan. Jobb, skola, vård och omsorg, skatter, välfärd, integration och kom­petens är de stora frågorna. Det är lätt att tycka att det finns goda skäl att högskolepolitiken (både utbild­ningen och forskningen) skulle vara en valfråga. Högskolan är den största statliga sektorn, högre utbildning och forskning omsätter mer än 60 miljar­der kronor. I systemet finns mer än 350 000 studenter, och de anställda gör 58 000 helårsverken. Samman­taget är således mer än 400 000 människor direkt berörda av svensk högskoleverksamhet. Samtliga har de anhöriga som berörs. Dessutom finns en stor grupp som är föräldrar till kommande årskullar studenter. Med så många berörda borde väl högskole­frågorna vara heta? Men: nej. Visserligen kommer högskolefrågor ibland upp på tidning­arnas debattsidor, och sociala medier är snabba att plocka upp dessa debat­ter, men det ger sällan något utslag i annat än en eller annan interpellation i riksdagen. Ett skäl till att vissa frågor blir tydliga valfrågor är hur lätta de är att konkretisera. Skola och välfärd upp­fattas som mer konkreta än resurs­tilldelningssystemet till forskningen – även om frågorna är lika komplexa. Vård och integration känns närmare vardagen än produktivitetsavdraget i den statliga budgeten – även för den student som får sex timmars under­visning i veckan. Och visst är det skönt att högskole­politiken inte är het! Inte vill någon ha den förenkling av de högskole­politiska frågorna som skulle göra dem till valaffischmaterial. I de senaste valen har visserligen forsk­ningen figurerat på valaffischer om fler Nobelpris, och lokalt har synts affischer om studentbostäder och studiebidrag, men särskilt mycket konkretion har det inte inneburit. Inte heller livslångt lärande (eller ”kom­petens” som kommer högt upp på lis­tan över årets valfrågor) har varit en fråga som konkret kommit att handla om högskolan. Högskolepolitikens frånvaro i valet är av godo – framför allt eftersom de flesta politiker från alla partier närmar sig frågan med intresse och respekt när företrädare för SULF träf­far dem. Det allra bästa vore att poli­tikerna tog våra bekymmer på allvar, men litade på universitetslärarnas professionalitet när det gäller vårt arbete. Vi är inte betjänta av detaljstyrning av vår verksamhet. Men vi skulle på ett mycket bättre sätt kunna sköta vårt viktiga samhällsuppdrag om vi fick blocköverskridande lång­siktiga överenskommelser som grund för arbetet – utan ryckig finansiering som ändrar sig på tre veckor (vilket var fallet 2012), utan motsägelser kring hur forskningsanknytning ska åstadkommas när forskningsresurser saknas, utan en dimensionering som bara utgår från antalet 18-­åringar trots ambitioner om livslångt lärande. Så när SULF fortsätter att synlig­ göra de högskolepolitiska frågorna – till exempel när vi tillsammans med övriga Sacoförbund anordnar Sacos högskolepolitiska forum 2 april – så är det inte för att göra högskolepoli­tiken till en dagslända i form av en valfråga, utan precis av motsatt skäl: för att fördjupa diskussionen om akademins förutsättningar och villkor och göra långsiktigt hållbar utbild­ning och forskning möjligt. GIT CLAESSON PIPPING Förbundsdirektör för SULF


Kategorier: Arkiv