Masterprogrammet Curating Art är den kvalitetsmässigt bästa utbildning jag arbetat med under mina 25 år som lärare vid svenska och amerikanska universitet. Ändå var jag lite nervös inför Universitetskanslerämbetets (UKÄ) granskning 2013. Hade myndigheten verkligen metoder för att utvärdera kvaliteten vid en utbildning som kombinerar praktisk och teoretisk kunskap, skriftlig kunskapsproduktion med rumslig och visuell? Fanns det granskare att tillgå som hade fackmannamässig kompetens på området? Kort sagt: skulle resultatet bli rättvist?
Vad som skulle mätas var i vilken mån slumpmässigt valda examensarbeten uppfyller de nationella lärande målen. Curating Art har ett tvådelat examensarbete. Dels ska studenterna skriva en masteruppsats, som är lite mindre till omfånget jämfört med andra utbildningars (15 hp). Dels ska de genomföra ett utställningsprojekt i ett gallerirum tillsammans med omfattande skriftlig och muntlig redogörelse (15 hp). Vi påtalade under arbetets gång att det var av yttersta vikt att granskarna lade lika stor vikt vid utställningen som uppsatsen. Vi frågade också, utan att få svar, hur sammanräkningen av uppsats och utställning skulle gå till? Om uppsatsen uppfyller, låt säga, lärandemål 1, 2, 3 och 4 och utställningen läran delmål 5, 6 och 7, anses då alla mål ha uppfyllts? Och vilket blir omdömet om examensarbetet värderas ha ”mycket hög kvalitet” på utställningen men bara ”hög kvalitet” på uppsatsen?
Curating Art fick till slut omdömet ”hög kvalitet”. Men det lämnade en bitter eftersmak. Ett tydligt mönster utkristalliserar sig nämligen i rapporten. Alla formuleringar gäller uppsatser. Det finns inte en enda mening som adresserar utställningar. Och lärandemål som vi vet främst kommer till uttryck i utställningar, har fått lägre omdömen än sådana som är enklare att avläsa i uppsatser.
Vad hade hänt om våra väldigt duktiga studenter inte lyckats så väl i den halva del av examensarbetet som faktiskt granskades, det vill säga uppsatsen? Det finns ingen möjlighet att överklaga UKÄ:s beslut. Inte ens om de grundats i bristande metod, försumlig het eller kompetensbrist. Det finns inte heller möjlighet att granska underlagen för besluten, eftersom dessa sker muntligt, och därmed inte efterlämnar material som omfattas av offentlighetslagstiftningen. Vi som granskats kan därför aldrig veta vad som legat till grund för besluten, eller se om de är kvalitetsmässigt säkrade.
Av oss kräver UKÄ fullständig öppenhet och transparens. Vi ska kunna redovisa in i minsta detalj hur vi bedriver vårt arbete. Men själv mörkar myndigheten sin egen beslutsprocess för att den inte ska kunna granskas och ifrågasättas. Om det var UKÄ som hade kvalitetsgranskats skulle omdömet tveklöst ha blivit ”bristande kvalitet”. Kanske till och med nedläggning.
JEFF WERNER,
Professor,
Stockholms universitet
Curating Art
