Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

”Här kan studenterna läsa och förstå en text”

Det var en gång en universitetslärare som gick konstant deprimerad över sina studenters historielöshet och dåliga svenskkunskaper. Så flög hon 45 minuter österut och hamnade i en annan värld. – Här tas studierna mer på allvar och studenterna har en helt annan språkbehandling, fastslår Ebba Witt-Brattström, professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet.

1 februari, 2014
Universitetsläraren

Längst in i korridoren på fjärde våning­en i ett byggnadskomplex på Unions­gatan 40 har professor Witt-­Brattström sitt tjänsterum. Dörren pryds av en affisch som gör reklam för en föreläsning om Edith Södergran som hon hållit. När vi gläntar på dörren sitter professorn klistrad vid datorn. – Det är rätt mycket administration också här i Finland. Men så är hon klar och reportern bry­ter genast mot sin föresats att inte fråga ett ringaste dyft om att vara gift med Svenska Akademien… – Jag får ju alltid frågan och är jätte­trött på den. Svenska Akademien företräder en helt annan syn på kunskap än min. De tror sig vara en elit med elitkun­skap. Min uppgift är att undervisa och handleda och att hela tiden ge. Jag tror att alla som vill lära sig i princip också kan det. Den här artikeln ska heller inte handla om Feministiskt initiativ. Men, det finns en aningen pikant detalj som gör att intervjuaren ändå inte kan låta bli att ta upp ämnet. Helsingfors är en liten stad och rektorn för Konsthögskolan heter Tiina Rosenberg. Springer damerna möjligtvis någon gång på varandra och hälsar de i så fall? – Vi har setts på flyget och hälsade. Hon har sitt pastorat och jag mitt. Man hör inte så mycket om Fi nu för tiden… – Nej, och jag är ju inte på något sätt med där längre. I den finländska universitetsvärlden och i landets offentliga samtal är hon dock i allra högsta grad närvarande. Det sker bland annat genom krönikor i det finlandssvenska flaggskeppet Hufvud­stadsbladet. – Jag får enorm och så gott som all­tid positiv respons. Dock är finlandssvenskarna en aning masochistiska och tittar ibland för mycket på Sverige. – Det försöker jag vända på och tycker att det är Sverige som ska lära av Fin­land. Framför allt handlar det om hur man skapar en riktig skola och tar hand om kommande generationer. Sin egen skolgång kan Ebba Witt­-Brattström dock knappast klaga över. Pappan, flykting från nazismens Tysk­land, och mamman, flykting från kommunismens Estland, satte henne tidigt i dagis (eller Kindergarten som mamman envisades att säga). – Jag var åtta månader när jag bör­jade där och minns hur jag efter en tid satt och bläddrade i ”Solägget” av Elsa Beskow, den är inbränd i hjärnbarken. – Hattstugan har ingen i min genera­tion kommit undan. Fast idag anses säkert Elsa Beskow som borgerlig och heteronormativ… Blott 15 år gammal började Ebba Witt-­Brattström jobba extra efter skolan och på helger. Som bokuppsättare på Stockholms stadsbibliotek stiftade hon en bekantskap som en gång för alla skulle förändra hennes liv. – Jag hade läst Harry Martinsons ”Näss­lorna blomma” i skolupplaga och ville läsa mer av honom. På samma hylla hit­tade jag Moa Martinson. – Först fattade jag inte vem hon var, utan trodde att det handlade om Harry Martinsons mamma. Men när jag så bör­jade läsa blev jag förtjust och fastnade för henne. Vad gjorde dig så fascinerad? – Hon korrigerade hela den social­demokratiska historieskrivningen och gav kvinnornas och barnens perspektiv. Då var det fortfarande förbjudet att informera om preventivmedel, några dag­hem fanns inte och man band fast små­barnen i soffan när man skulle arbeta. Ebba Witt-­Brattström blev fil mag i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet 1976 och fil dr vid samma lärosäte 1988. Och hon har Moa Martinson att tacka för mycket. – Jag ville skriva en bok om henne, men hur få råd? Lösningen blev ett fyra­årigt doktorandstipendium. År 1990 fick hon tjänst som forskar­assistent vid Stockholms universitet. – Allmän förtvivlan utbröt. Prefekten blev så deprimerad att han inte ens kun­de meddela mig att jag fått tjänsten, utan det fick jag höra av en bekant på gatan… – Jag hade ju hållit på och bråkat; ”Vad fan, varför läser vi inte ens de stora, kvinnliga författarna?!”. Kontrovers väckte det också när Ebba Witt-­Brattström, som av regeringen utsedd enkvinnsutredare, släppte rappor­ten ”Viljan att veta och viljan att förstå. Kön, makt och den kvinnovetenskapliga utmaningen i högre utbildning” (SOU 1995:110). Där föreslog hon bland annat att Centrum för kvinnoforskning skulle administrera att genusperspektivet ge­nomsyrade alla kärnämnen. – Genusforskningen var kritisk mot mig, för de ville ju behålla det som ett eget ämne. Och alla stora universitet gick emot mig, rektorn vid Karolinska institutet var rasande; ”Här ska ingen komma och skriva oss på näsan!”. Meriteringsprofessurer var ett annat förslag i Ebba Witt­-Brattströms utredning. – Vilka ju sedan genomfördes, efter­som även en annan utredning föreslog det. Men jag var först. År 1998 rekryterades hon så till Söder­törns högskola för att bygga upp ämnet litteraurvetenskap och blev 2002 profes­sor därstädes. – Det var jättekul att få skapa ett all­deles eget ämne, där man parallellt läste såväl manliga som kvinnliga författare. – Söktrycket var enormt de första åren, vi fick in bra studenter och rekryterade väldigt kompetent personal från exempelvis Stockholm och Uppsala. De första åren där var kanske de bästa i mitt akademiska liv. – Men så fick vi en ny rektor som var mer intresserad av nya, ”sexigare” äm­nen än traditionella som litteraturveten­skap och historia. – Lägg till det att vi inte hade några forskningspengar. Man ska inte behöva vara professor och ha noll procent forsk­ning i tjänsten. Ebba Witt-Brattström tog så små­ningom sin Mats ur skolan och vistades 2009–2011 vid Humboldtuniversitetet i Berlin som Dag Hammarskjöld­ professor i nordisk litteratur. – De har ett Nordeuropainstitut med gästprofessorer från Sverige och Norge. Min företrädare var statsvetare. Att hon kommit till landet som flyter av mjölk och honung, framgår av en arti­kel i Universitetsläraren 2011. – Man undervisar mellan sju och tio timmar i veckan, i totalt sju månader. Emellan terminerna är det paus från undervisningen och gott om tid att for­ ska. Som lärare hinner man ladda batte­rierna och börja längta efter studenterna igen, berättar hon där. Fanns det då inga nackdelar? – Nja, det som saknades där var ju att man som gästprofessor inte har något direkt med institutionens inre arbete att göra. Du forskar och handleder men kan exempelvis inte starta projekt. Men vid Helsingfors universitet, där hon tillträdde sin professur i nordisk litteratur 2012, är möjligheterna stora. – Jag fick en del sura kommentarer från svenskt håll, typ ”Helsingfors, kunde hon inte få något annat…?”. Men jag är den enda professor som sagt upp sig från Södertörn och Helsingfors lig­ ger på 16:e plats bland universiteten i Europa. – Stockholm kommer jättelångt ned och finns Södertörn ens med på listan…? Åren i Berlin gjorde att Ebba Witt-­Bratt­ström inte ville återvända till svenska högskolan. – Jag hade hunnit bli van vid riktiga universitet, där man måste forska i tjäns­ten och också har utrymme för det. – Den så kallade Humboldtmodellen är så som universitet ser ut utanför Sve­rige. Här i Helsingfors kommer studen­terna i september, du har som lärare en månad forskningsledigt över jul och två veckor på påsken. – Terminen slutar i början av maj och så har du rejält med tid för att forska och skriva. I Sverige kan du ofta inte lämna universitetet förrän efter midsommar. Ebba Witt­-Brattström har sju timmar ren undervisning i veckan och handleder därtill sju doktorander. Hon får något smått lyriskt i blicken när hon ombeds beskriva sina studenter. – Förutom på betyg tas de även in på ett särskilt prov, där det gäller att bland annat analysera litteratur. – De kan läsa en text och förstå vad den betyder. När de kommer hit har de läst klassikerna, förstår ironi och språk­liga bilder. – Dessutom är de mycket seriösa i sina studier och den femgradiga betygskalan ger rättvisare betyg än i Sverige. Hur var det då i landet på västra sidan Östersjön? – Du hade ofta studenter som var synnerligen illa förberedda för högre studier. Framför allt språkligt, de hade problem till och med att förstå instruk­tioner. – Så fanns det ju de som var bra, oftast beroende på familjebakgrunden. Klas­skillnaden har helt enkelt slagit igenom i svenska skolan. – Och på universiteten måste man sän­ka sig till de sämres nivå, för man får ju betalt fullt ut bara för dem som exami­nerats och pengarna behövs för att betala lärarlöner. Systemet är i alla avseenden kvalitetssänkande. Även det intellektuella klimatet är bättre vid Helsingfors universitet, menar professor Witt­-Brattström. – I Sverige kan du bli satt att under­visa om något som du bara behärskar aningen bättre än studenterna. Här i Finland placeras lärarna på kurser och kursmoment utifrån vad de forskat på, de har verkligen kunskap. – Även i kafferummet märks en skill­nad. Man kommer lätt och osökt in på ämnesdiskussioner här, medan det i Sve­rige oftare handlar om sjuka barn eller parkeringsbekymmer. Men i Sverige har hon ännu så länge sin bas. Upp klockan fyra varje tisdags­morgon och ”fakirflyget” till Helsing­fors, tolv timmars arbete samt två över­nattningar och så sena torsdagsflyget tillbaka till Stockholm. – En av mina söner är ännu i tonåren, men så småningom flyttar jag nog över hit. Vad är det bästa Tusen sjöars land gett dig? – En större glädje att vara i det svens­ka språket. I Sverige upplever man det som något slags kranvatten, som skvätter hit och dit. – Finlandssvenskarna däremot håller sitt språk högt. Det är som ett bättre vin, vilket lagrats länge, och man njuter av dess arom och dricker det med försiktig­het. SÖREN VIKTORSSON

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023