Längst in i korridoren på fjärde våningen i ett byggnadskomplex på Unionsgatan 40 har professor Witt-Brattström sitt tjänsterum. Dörren pryds av en affisch som gör reklam för en föreläsning om Edith Södergran som hon hållit. När vi gläntar på dörren sitter professorn klistrad vid datorn. – Det är rätt mycket administration också här i Finland. Men så är hon klar och reportern bryter genast mot sin föresats att inte fråga ett ringaste dyft om att vara gift med Svenska Akademien… – Jag får ju alltid frågan och är jättetrött på den. Svenska Akademien företräder en helt annan syn på kunskap än min. De tror sig vara en elit med elitkunskap. Min uppgift är att undervisa och handleda och att hela tiden ge. Jag tror att alla som vill lära sig i princip också kan det. Den här artikeln ska heller inte handla om Feministiskt initiativ. Men, det finns en aningen pikant detalj som gör att intervjuaren ändå inte kan låta bli att ta upp ämnet. Helsingfors är en liten stad och rektorn för Konsthögskolan heter Tiina Rosenberg. Springer damerna möjligtvis någon gång på varandra och hälsar de i så fall? – Vi har setts på flyget och hälsade. Hon har sitt pastorat och jag mitt. Man hör inte så mycket om Fi nu för tiden… – Nej, och jag är ju inte på något sätt med där längre. I den finländska universitetsvärlden och i landets offentliga samtal är hon dock i allra högsta grad närvarande. Det sker bland annat genom krönikor i det finlandssvenska flaggskeppet Hufvudstadsbladet. – Jag får enorm och så gott som alltid positiv respons. Dock är finlandssvenskarna en aning masochistiska och tittar ibland för mycket på Sverige. – Det försöker jag vända på och tycker att det är Sverige som ska lära av Finland. Framför allt handlar det om hur man skapar en riktig skola och tar hand om kommande generationer. Sin egen skolgång kan Ebba Witt-Brattström dock knappast klaga över. Pappan, flykting från nazismens Tyskland, och mamman, flykting från kommunismens Estland, satte henne tidigt i dagis (eller Kindergarten som mamman envisades att säga). – Jag var åtta månader när jag började där och minns hur jag efter en tid satt och bläddrade i ”Solägget” av Elsa Beskow, den är inbränd i hjärnbarken. – Hattstugan har ingen i min generation kommit undan. Fast idag anses säkert Elsa Beskow som borgerlig och heteronormativ… Blott 15 år gammal började Ebba Witt-Brattström jobba extra efter skolan och på helger. Som bokuppsättare på Stockholms stadsbibliotek stiftade hon en bekantskap som en gång för alla skulle förändra hennes liv. – Jag hade läst Harry Martinsons ”Nässlorna blomma” i skolupplaga och ville läsa mer av honom. På samma hylla hittade jag Moa Martinson. – Först fattade jag inte vem hon var, utan trodde att det handlade om Harry Martinsons mamma. Men när jag så började läsa blev jag förtjust och fastnade för henne. Vad gjorde dig så fascinerad? – Hon korrigerade hela den socialdemokratiska historieskrivningen och gav kvinnornas och barnens perspektiv. Då var det fortfarande förbjudet att informera om preventivmedel, några daghem fanns inte och man band fast småbarnen i soffan när man skulle arbeta. Ebba Witt-Brattström blev fil mag i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet 1976 och fil dr vid samma lärosäte 1988. Och hon har Moa Martinson att tacka för mycket. – Jag ville skriva en bok om henne, men hur få råd? Lösningen blev ett fyraårigt doktorandstipendium. År 1990 fick hon tjänst som forskarassistent vid Stockholms universitet. – Allmän förtvivlan utbröt. Prefekten blev så deprimerad att han inte ens kunde meddela mig att jag fått tjänsten, utan det fick jag höra av en bekant på gatan… – Jag hade ju hållit på och bråkat; ”Vad fan, varför läser vi inte ens de stora, kvinnliga författarna?!”. Kontrovers väckte det också när Ebba Witt-Brattström, som av regeringen utsedd enkvinnsutredare, släppte rapporten ”Viljan att veta och viljan att förstå. Kön, makt och den kvinnovetenskapliga utmaningen i högre utbildning” (SOU 1995:110). Där föreslog hon bland annat att Centrum för kvinnoforskning skulle administrera att genusperspektivet genomsyrade alla kärnämnen. – Genusforskningen var kritisk mot mig, för de ville ju behålla det som ett eget ämne. Och alla stora universitet gick emot mig, rektorn vid Karolinska institutet var rasande; ”Här ska ingen komma och skriva oss på näsan!”. Meriteringsprofessurer var ett annat förslag i Ebba Witt-Brattströms utredning. – Vilka ju sedan genomfördes, eftersom även en annan utredning föreslog det. Men jag var först. År 1998 rekryterades hon så till Södertörns högskola för att bygga upp ämnet litteraurvetenskap och blev 2002 professor därstädes. – Det var jättekul att få skapa ett alldeles eget ämne, där man parallellt läste såväl manliga som kvinnliga författare. – Söktrycket var enormt de första åren, vi fick in bra studenter och rekryterade väldigt kompetent personal från exempelvis Stockholm och Uppsala. De första åren där var kanske de bästa i mitt akademiska liv. – Men så fick vi en ny rektor som var mer intresserad av nya, ”sexigare” ämnen än traditionella som litteraturvetenskap och historia. – Lägg till det att vi inte hade några forskningspengar. Man ska inte behöva vara professor och ha noll procent forskning i tjänsten. Ebba Witt-Brattström tog så småningom sin Mats ur skolan och vistades 2009–2011 vid Humboldtuniversitetet i Berlin som Dag Hammarskjöld professor i nordisk litteratur. – De har ett Nordeuropainstitut med gästprofessorer från Sverige och Norge. Min företrädare var statsvetare. Att hon kommit till landet som flyter av mjölk och honung, framgår av en artikel i Universitetsläraren 2011. – Man undervisar mellan sju och tio timmar i veckan, i totalt sju månader. Emellan terminerna är det paus från undervisningen och gott om tid att for ska. Som lärare hinner man ladda batterierna och börja längta efter studenterna igen, berättar hon där. Fanns det då inga nackdelar? – Nja, det som saknades där var ju att man som gästprofessor inte har något direkt med institutionens inre arbete att göra. Du forskar och handleder men kan exempelvis inte starta projekt. Men vid Helsingfors universitet, där hon tillträdde sin professur i nordisk litteratur 2012, är möjligheterna stora. – Jag fick en del sura kommentarer från svenskt håll, typ ”Helsingfors, kunde hon inte få något annat…?”. Men jag är den enda professor som sagt upp sig från Södertörn och Helsingfors lig ger på 16:e plats bland universiteten i Europa. – Stockholm kommer jättelångt ned och finns Södertörn ens med på listan…? Åren i Berlin gjorde att Ebba Witt-Brattström inte ville återvända till svenska högskolan. – Jag hade hunnit bli van vid riktiga universitet, där man måste forska i tjänsten och också har utrymme för det. – Den så kallade Humboldtmodellen är så som universitet ser ut utanför Sverige. Här i Helsingfors kommer studenterna i september, du har som lärare en månad forskningsledigt över jul och två veckor på påsken. – Terminen slutar i början av maj och så har du rejält med tid för att forska och skriva. I Sverige kan du ofta inte lämna universitetet förrän efter midsommar. Ebba Witt-Brattström har sju timmar ren undervisning i veckan och handleder därtill sju doktorander. Hon får något smått lyriskt i blicken när hon ombeds beskriva sina studenter. – Förutom på betyg tas de även in på ett särskilt prov, där det gäller att bland annat analysera litteratur. – De kan läsa en text och förstå vad den betyder. När de kommer hit har de läst klassikerna, förstår ironi och språkliga bilder. – Dessutom är de mycket seriösa i sina studier och den femgradiga betygskalan ger rättvisare betyg än i Sverige. Hur var det då i landet på västra sidan Östersjön? – Du hade ofta studenter som var synnerligen illa förberedda för högre studier. Framför allt språkligt, de hade problem till och med att förstå instruktioner. – Så fanns det ju de som var bra, oftast beroende på familjebakgrunden. Klasskillnaden har helt enkelt slagit igenom i svenska skolan. – Och på universiteten måste man sänka sig till de sämres nivå, för man får ju betalt fullt ut bara för dem som examinerats och pengarna behövs för att betala lärarlöner. Systemet är i alla avseenden kvalitetssänkande. Även det intellektuella klimatet är bättre vid Helsingfors universitet, menar professor Witt-Brattström. – I Sverige kan du bli satt att undervisa om något som du bara behärskar aningen bättre än studenterna. Här i Finland placeras lärarna på kurser och kursmoment utifrån vad de forskat på, de har verkligen kunskap. – Även i kafferummet märks en skillnad. Man kommer lätt och osökt in på ämnesdiskussioner här, medan det i Sverige oftare handlar om sjuka barn eller parkeringsbekymmer. Men i Sverige har hon ännu så länge sin bas. Upp klockan fyra varje tisdagsmorgon och ”fakirflyget” till Helsingfors, tolv timmars arbete samt två övernattningar och så sena torsdagsflyget tillbaka till Stockholm. – En av mina söner är ännu i tonåren, men så småningom flyttar jag nog över hit. Vad är det bästa Tusen sjöars land gett dig? – En större glädje att vara i det svenska språket. I Sverige upplever man det som något slags kranvatten, som skvätter hit och dit. – Finlandssvenskarna däremot håller sitt språk högt. Det är som ett bättre vin, vilket lagrats länge, och man njuter av dess arom och dricker det med försiktighet. SÖREN VIKTORSSON
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.
”Här kan studenterna läsa och förstå en text”
Det var en gång en universitetslärare som gick konstant deprimerad över sina studenters historielöshet och dåliga svenskkunskaper. Så flög hon 45 minuter österut och hamnade i en annan värld. – Här tas studierna mer på allvar och studenterna har en helt annan språkbehandling, fastslår Ebba Witt-Brattström, professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet.
1 februari, 2014
Universitetsläraren
Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.