Den ojämställda akademin

Både män och kvinnor inom akademin tror att en manlig forskare är mer kompetent än en kvinnlig, trots att de har samma meriter. Det var ett tema när Sveriges unga akademi nyligen arrangerade ett välbesökt seminarium om jämställdhet på Chalmers i Göteborg.

Inledningsvis målade Birgitta Jordans­son, lektor vid Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap vid Göteborgs uni­versitet, upp bilden av den ojämställda akademin.
Hur kommer det sig att bara 24 pro­cent av professorerna är kvinnor när två tredjedelar av studenterna är kvinnor och hälften av de forskarstuderande och 45 procent av lektorerna? frågade hon sig.
Att den bristande jämställdheten på professorsnivå ska lösas per automatik tror hon inte på. Enligt Högskoleverkets beräkningar för något år sedan skulle med nuvarande ökningstakt bara 40 procent av professorerna vara kvinnor år 2034.
Birgitta Jordansson menade att man måste synliggöra problemen för att för­ändra.

Ett grundläggande problem är att inom akademin tror både män och kvinnor att manliga forskare är mer kompetenta; forskning är manligt könsmärkt.
Det finns många undersökningar om detta. Agnes Wold och Christine Wen­ nerås har visat att vid ansökningar till medicinska forskningsrådet gick män konsekvent före mycket mer meriterade kvinnor.
Undersökningen "Hans excellens", av bland andra Birgitta Jordansson, visade att i de så kallade excellenssatsningarna gick bara 12,7 procent av medlen till kvinnor, och att totalt under satsningen mellan en halv och en miljard årligen omfördelats från kvinnor.
– I sakkunnigbedömanden för excel­lenssatsningar har kvinnor inte ansetts lämpliga att leda stora forskargrupper; män tillskrivs ledaregenskaper som kvinnor inte anses ha, sade Birgitta Jor­dansson.
Därefter tog Johanna Stadmark, fors­kare i geologi vid Lunds universitet, vid. Hon berättade om sin analys av den ojämna könsfördelningen i vetenskap­liga tidskrifter.
– Undersökningen bottnar i att under doktorandtiden var vi många kvinnor som kände att akademin inte var något för oss.
Hon undrade hur det kom sig. Kanske de inte blev inbjudna?
En konkret och prestigefylld inbjudan är erbjudandet att skriva i vetenskapliga tidskrifter. Johanna Stadmark beslöt att kartlägga hur många kvinnor respektive män som bjuds in att kommentera nya vetenskapliga rön i tidskrifterna Nature och Science och jämföra med andelen kvinnor inom de olika vetenskaps­områdena.

Hon fann att tidskrifterna bjudit in kvin­nor i betydligt mindre utsträckning än det finns meriterade kvinnor inom om­rådet.
– Det som ligger bakom är att både män och kvinnor inom akademin tror att en man är mer kompetent än en kvinna, trots att de har samma meriter.
Hon hänvisar bland annat till en ame­rikansk undersökning som redovisats i tidskriften Proceedings of the National Academy of Science in the United States of America (Pnas):
"Science faculty’s subtle gender biases favor male students".
För bedömning skickade man iden­ tiska ansökningshandlingar för en labo­ ratorietjänst till ett antal universitet, men hälften av ansökniningarna var från stu­denten "John" och hälften från studenten "Jennifer".
Både manliga och kvinnliga professo­rer bedömde att John var mer kompetent än Jennifer. John erbjöds också högre ingångslön och mer mentorsstöd för kar­riären.
Tillbaka till Johanna Stadmarks un­dersökning: sammanställningen hon gjort om inbjudningarna till tidskrifterna skickade hon till Nature.
Nature tog åt sig kritiken och skrev en ledare med rubriken "Nature’s Sexism". Ett år senare gjorde Johanna Stadmark en ny undersökning som visade att åt­minstone inom hennes område, miljöve­tenskap, hade Nature bjudit in kvinnor i proportion till hur många de är inom vetenskapsområdet.
Efter att ha skickat resultatet till tid­skriften följde den upp med en ledare med rubriken "Gender Progress (?)", där slutsatsen är "The lesson in this tale is we must try harder".
Kanske är sensmoralen att det går att förändra.

Därefter talade Gustaf Arrhenius, pro­fessor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet, om positiv särbehandling.
Han började med att konstatera att företeelsen är oerhört omdiskuterad men hävdade att positiv särbehandling kan vara rättvist och inte strida mot principen om lika möjligheter för alla. Tvärtom ansåg Gustaf Arrhenius att detför att minimera diskriminering kan vara motiverat med positiv särbehandling.
– Exempelvis kan diskrimineringen av en man genom positiv särbehandling av kvinnor uppvägas av att särbehand­ lingen minskar diskrimineringen av kvinnor.
Vidare resonerade Gustaf Arrhenius om att man kan argumentera om vad som räknas som meriterande och att egenskaper knutna till kön kan vara meriterande. Exempelvis när kvinnor i akademin kan ge bättre bemötande av kvinnliga studenter.
– Det är viktigt att ha kvinnliga före­bilder, det ökar rekryteringen av de mest begåvade studenterna varav många är kvinnor.
Gustaf Arrhenius berättar att när han med Torbjörn Tännsjö 2003 kom till Stockholms universitet var alla dokto­rander i praktisk filosofi manliga.
– Vi frågade oss varför och det visade sig att en stor del av de begåvade studen­terna, varav många kvinnor, gick till andra ämnen på c-­nivå.
– Vi talade då om att så kan det inte vara och ändrade lite i kurser och tog in kvinnliga föreläsare. Fyra år senare var hälften av doktoranderna kvinnor.
Gustaf Arrhenius poäng är att man kan utöka listan på vad som är meriterande.
– Det kan vara en merit att vara kvinna, det kan vara en merit att vara av underrepresenterat kön.

I den följande diskussionsrundan och frågestunden hävdade Gustaf Arrhenius att alla inom akademin som håller på med utvärderingar av kompetens och meriter borde gå på kurs och lära sig om sin egen bias, om sina egna förutfattade meningar. Det skulle vara ett effektivt sätt att minska diskriminerande beteen­den.
I diskussionsrundan behandlades ock­så frågan hur lång tid det tar att ändra en norm. Birgitta Jordansson menade att det är ett otroligt segt och långsiktigt arbete att bryta värderingar om vad som är god forskning och vad som är goda meriter.
– Så länge man tjänar på att upprätt­hålla systemet kommer det att fortsätta, sade hon.
Gustaf Arrhenius replikerade att det beror på hur lång tidshorisont man har.
– Normer kan ändras mycket snabbt. Se på andelen kvinnliga studenter vid universiteten 1950 och jämför med nu. Och på 1970-­talet hånades män som ville ta hand om sina barn som velour­pappor, nu vill även högermän vara del­aktiga i sina barns uppväxt. Det har skett en hegemoniförändring…

Fotnot: Seminariet filmades av UR och kom­mer att visas i Kunskapskanalen och finnas online i UR Play.

PER-OLOF ELIASSON


Kategorier: Arkiv