Christer Sandahl, professor i samhälls- och beteendevetenskap vid Karolinska institutet, höll i slutet av förra året ett seminarium med rubriken ”Kreativ forskning eller kreativ forskningsmiljö – vad ska vi satsa på?”.
– Jag ville väcka frågan om vi ska satsa på att få hit de allra mest excellenta internationella toppforskarna, eller om vi ska bygga miljöer som vi kan få kreativa forskare ur.
Han är mycket skeptisk till att värva forskare som redan haft stora framgångar.
– De har oftast passerat sin peak och jag är inte säker på att de har förmåga att driva fram genombrottsforskning igen.
Det är också svårt att etablera sig i svensk miljö, med allt vad det innebär att komma in i vår kultur och vårt sätt att fungera.
– Jag tror mera på att skapa god jordmån för excellent forskning här. Då behöver vi tänka om kring hur vi ser på arbetsmiljö och på ledarskap, hur man kan stimulera unga forskare och få dem att växa. Det är mera långsiktigt men jag tror det ger mera frukt.
Christer Sandahl påpekar att det finns forskning som visar vad som karaktäriserar bra forskningsmiljöer.
– Sven Hemlin vid Göteborgs universitet och hans kollegor har tittat på vad som kännetecknar kreativa miljöer inom bioteknik, i liknande studier har andra tittat på medicinska forskningsmiljöer och även specifikt inom nanoteknik och genetik.
Man har studerat vad som skiljer forskningsmiljöer, som blivit uppmärksammade för att de gjort genombrott i forskningen, från andra inte lika framgångsrika miljöer.
Studierna lyfter fram arbetsmiljön och betydelsen av att det är en god stämning och bra samarbete.
Forskarnas autonomi är viktig, att man själv bestämmer inriktning på forskningen och att man kan välja metoder.
Ofta är de kreativa forskargrupperna små, fem till sju personer eller ännu mindre. Den kreativa forskningen sker i de små miljöerna, men dessa behöver oftast ingå i större forskningsmiljöer.
Mötet mellan erfarenhet och ungdomlig kreativitet är fruktbart. Ofta är det ett samarbete mellan en eller ett par seniora och en eller ett par unga forskare.
– Och så krävs det förstås hög kompetens och att man har känsla för var forskningens frontlinje ligger, säger Christer Sandahl.
Det ska också finnas en flexibilitet i forskargruppen, att man har förmåga att ställa om.
– En del forskare kör spåret i botten, men de mer framgångsrika inser om de är på fel spår även om deras forskning kostat mycket möda och mycket pengar.
Vidare är det viktigt att forskargruppen är öppen för omvärlden, att den har internationella kontakter och bjuder in gästforskare, och de kan gärna rekryteras bland toppforskarna som kan inspirera och stötta.
– En faktor som också lyfts fram är att man inte är för snäv i sina intressen. Om man blir för smal främjar det inte genombrottsforskning utan man behöver ha en öppenhet och nyfikenhet som också involverar lite sidospår eftersom det kreativa ligger i det oväntade och ofta i gränsområden mellan discipliner och forskningsområden.
Studierna lyfter också fram vikten av stabilitet i finansieringen.
– Vi är ju i Sverige extremt beroende av extern finansiering som vi själva måste söka. I Sverige har vi omkring 60 procent extern finansiering och 40 procent via fakultetsanslag. Men de mer framgångrika länder som vi jämför oss med; Danmark, Schweiz och Holland, har omvända proportioner, 40 procent extern finansiering och 60 procent fakultetsanslag.
– Det är mycket oro och tid som går åt till att söka pengar och det tar bort mycket energi från det kreativa tänkandet. Och det klagar ju vi forskare ofta på.
Kreativ forskning underlättas också av bra anställningsförhållanden.
– Där har vi ett problem eftersom vi har så många som går på tillfälliga tjänster. Det är så många talanger som inte vet om de får fortsätta nästa år, det är väldigt olyckligt.
Frågan är hur man åstadkommer de goda miljöerna.
– Vi forskare är bra på att tänka rationellt och formulera våra problem och skriva våra artiklar utifrån data. Men själva forskningsprocessen i sig är emotionell, den är full av frustrationer. Det går inte som man planerat, labben eller experimenten ger inte det man tänkt. Man konkurrerar med en annan forskare som kommer före och det finns konflikter, som att det inte funkar med handledarna.
Christer Sandahl menar att forskarvärlden behöver lära sig ett språk för att hantera detta, man måste kunna tala också om den emotionella sidan av forskningen.
– Då handlar det mycket om att de som leder forskningen måste ha en känsla för vad som krävs av ett ledarskap. Man måste organisera samtalsgrupper, peer groups för doktorander och för postdok, de måste få ventilera och sätta ord på svårigheterna som inte har med själva forskandet utan med forskningsprocessen att göra, så att man kan åtgärda dem.
Ibland hävdas att det ska vara tufft att forska och att det ska vara hårda tag med starka forskningsledare som driver på med piska och morot.
– Forskningen visar att de kreativa genombrotten inte sker i sådana miljöer, utan i miljöer där man trivs ihop och där det är prestigelöst och man har en öppen atmosfär. Det är ganska självklart; om man blir rädd så vågar man inte komma fram med intressanta idéer.
Christer Sandahl anser att det i vissa avseenden behövs en kulturförändring och att man måste arbeta systematiskt med den.
– Ett gott arbetsklimat, människor som trivs med sina arbetskamrater och sina arbetsuppgifter, i kombination med hög kompetens, nyfikenhet och arbetslust är det som ger resultat. Så är det i de flesta sammanhang och varför skulle forskarvärlden skilja sig från andra arbetsplatser i det avseendet?
Per-Olof Eliasson
