Det är svårt att inte associera till Kabaréorkesterns gamla progglåt när man läser Mats Alvessons klagande över dekadensen vid högskolan i Universitetsläraren nr 18/2013. Slöhet och lättja bland lärare och studenter är orsaken till den bristande kvaliteten inom högskolan, hävdar Alvesson. Jag delar hans uppfattning att det finns kvalitetsproblem vid högskolan, men jag anser att orsakerna till dessa är helt andra än slappa studenter och lärare. Därför bör Alvesson inte stå oemotsagd. Det handlar då främst om organisatoriska och strukturella förutsättningar för kvalitet som Alvesson – trots att han är organisationsforskare! – förbigår med tystnad.
1. Äldre tiders högskoleutbildning för en elit är ett minne blott. Utbyggnaden av högskolan under senare decennier har varit mycket omfattande. Det är inte lärare och studenter utan snarare våra beslutsfattare som har ansett att högskolan ska bli en kunskapsfabrik med filialer i hela landet. Kvaliteten har inte haft förutsättningar (se nedan) att hänga med i denna utbyggnad. I exempelvis Danmark finns karaktären av elithögskola kvar. Lärarna har där betydligt lättare att upprätthålla kvaliteten och har mer förmånliga tjänster. Jag delar Alvessons åsikt att massutbildningen troligen leder till en del oseriösa kurser, lärare och studenter, men detta är att räkna som en effekt. Eftersom skolan har problem påbörjar stora grupper av studenter högskoleutbildning utan förutsättningar för att klara den. Alvesson är här en klassisk konservativ, som reducerar strukturella problem till en fråga om individuell moral.
2. Många studenter ägnar för lite tid och kraft åt studierna, det är riktigt. Jag menar att slapphet inte är den viktigaste orsaken bakom detta. Studenterna gör den riktiga analysen att den moderna massutbildningen inte kommer att garantera dem jobb; därför studerar de flera kurser samtidigt och jobbar vid sidan av för att få in en fot på arbetsmarknaden. Resultatet blir ett otydligt fokus.
3. Högskoleledningar har använt för stor del av resurserna till högskolans expansion till att bygga tjusiga och alldeles för dyra lokaler i stället för att satsa på kvalitet i utbildningen. De krafter som hade kunnat kontrollera detta slöseri med resurser har varit ointresserade (politiker) eller har avvecklats (kollegialt inflytande över högskolans styrning).
4. Resursfördelningssystemet är felkonstruerat och på gränsen till korrumperat. Utan någon anledning tilldelas exempelvis humaniora och samhällsvetenskap betydligt mindre resurser än andra ämnen (om samma humanistiska och samhällsvetenskapliga utbildning däremot ges vid en teknisk högskola får den tekniktilldelning, vilket är det korrumperade inslaget). Mest upprörande är att utbildningen får ta de resurser som blir över när andra nivåer – ledning, administration, "innovationssatsningar", lokaler – har tagit sitt. SUHF lanserade en modell som de påstod skulle vända på detta ("SUHF-modellen"), men jag tror att varje insiktsfull person redan har genomskådat bluffen. Systemet har blivit mer komplicerat, men utbildningen får fortfarande ta det som blir över – snarast har denna summa blivit mindre med SUHF-modellen. Andra verksamheter vid högskolan saknar incitament att spara (när det sparas, sparas det på "HST"); besparingar sker därför inom grundutbildningen vilket försämrar kvaliteten.
5. Befordringsprofessorerna har översvämmat Sverige och urholkar forskningens och indirekt också utbildningens resurser. Detta försämrar återväxten eftersom det blir svårare att anta doktorander och/eller låta duktiga lektorer forska. Glappet mellan forskning och utbildning blir tyvärr större, vilket försämrar utbildningens kvalitet.
6. "Kvalitet" i sig har reducerats till en sekundär verksamhet, en managementfloskel som väldigt många personer som ägnar väldigt lite tid åt undervisning pratar väldigt mycket om. Kvalitetssystem har sällan något att skaffa med reell kvalitet i utbildning.