Sara Packalén var väldigt nervös inför att komma tillbaka till jobbet efter sin första semester som doktorand i teoretisk filosofi. Hon tänkte att de – oklart vilka – skulle ha insett att hon inte var så bra som hon hade gett sken av, och att hon därför skulle få sparken.
Självklart visste hon att det inte är så uppsägningar går till. Men precis som känslan av att vara en bluff var dramatisk och utan förankring i verkligheten, var tanken om dess konsekvenser det.
I ett förtroligt ögonblick med sina doktorandkollegor berättade Sara Packalén om sin rädsla att bli avslöjad som en bluff.
– Jag blev förvånad och glad när jag förstod att de andra hade hyst samma känslor, säger hon och skrattar åt minnet.
– Jag trodde att du skulle säga att du blev glad när du insåg att du inte var en bluff, säger doktoranden Olle Torpman. Men så lätt är det inte att helt skaka av sig sin självkritiska röst.
I en randig gammal soffa på filosofiska institutionen har doktoranderna Sara Packalén, Olle Torpman och Eric Johannesson satt sig ner tillsammans med forskarassistenten Jonas Åkerman för att prata om just detta: oron över att bli avslöjad som en bluff. Att avdramatisera den känslan ser de som bästa försvar.
– Det är skönt när man i fikarummet kan prata om att man är stressad eller olycklig utan att det blir en stor grej, säger Sara Packalén.
En av doktoranderna beskriver bluffkänslan som att ha en självbild somfluktuerar med den feedback man får. Eller att säga fel i rollen som lärare, och behöva rätta sig själv vid nästa undervisningstillfälle.
För en annan handlar bluffkänslan om upplevelsen av att man inte alls är så duktig, men att folk tror det för att man är bra på att bete sig så. Eller att folk tror att man har koll på en helhet, när man själv bara tycker sig kunna redogöra för enskilda pusselbitar.
– När man börjar forska har många man ser upp till plötsligt höga förväntningar på en och man blir väldigt rädd för att inte kunna leva upp till dem. Man känner sig som en bluff för att man delvis har varit delaktig i att skapa förväntningarna, sammanfattar Jonas Åkerman och får medhåll av sina kollegor.
Men om man kan känna sig som en bluff, måste man också känna att något är riktigt. Vad är det?
– Jag har alltid tänkt att det är Jonas, han är så framgångsrik, smart och gör bra grejer, säger Sara Packalén.
– Tycker du ja, kontrar Jonas Åkerman.
Som de filosofer de är, hittar gänget i soffan lätt en logisk förklaring till varför beröm kan spä på känslan av att vara en bluff. Evidensen, eller berömmet, stödjer nämligen i lika hög grad tesen om att man faktiskt är bra, som tesen att man är bra på att verka vara bra.
De fyra kollegorna tror att perioder av självtvivel är utbrett bland forskare. Att vara ödmjuk inför sina förmågor och ha ett kritiskt öga är till och med ett måste för att bli en bra forskare, menar de.
Att forska skiljer sig också från många jobb eftersom det kan gå lång tid mellan tillfällena då avstämningar sker eller projekt avslutas. Kvittot på ansträngningarna kan då komma i luddig form, eller innehålla mestadels kritiska – om än välmenande – synpunkter.
– Jag tror inte att någon av oss på riktigt tror att det går att bluffa sig till en framgångsrik karriär. Det är inte bara att gå runt och låtsas kunna saker eller säga rätt saker. Det krävs att man gör ett hårt jobb och faktiskt har något att komma med och jag tror att alla i det här rummet, och alla som tar sig till forskarutbildningen, har den förmågan, säger Jonas Åkerman.
Men det är hård konkurrens om tjänster och publikationsutrymme, och den miljön ökar pressen på att prestera. De ofta otrygga anställningsformerna ger extra utrymme för katastrofscenarion.
– När den här tidsbegränsade anställningen är slut, då är det kört. Jag kommer aldrig mer att få ett jobb. Det är fas 3 nästa. När man känner sig dålig kan man se det framför sig, även om det är ett oerhört tillspetsat och överdrivet scenario, säger Jonas Åkerman.
Svackor i självkänslan är varken bra för hälsan eller tankens mod. Att prata om det, med både jämnåriga och seniora kollegor, är ett steg mot ett bättre arbetsklimat.
– När jag har insett att det finns folk över mig själv som inte heller har alla hästar i stallet, så har jag förstått att, okej, man kanske inte måste ha alla hästar i stallet. Har man en häst där och den är bra så kanske det är tillräckligt, säger Olle Torpman.
Han försöker också separera sina olika roller. En dålig dag på jobbet betyder inte att han är en dålig vän, partner eller sångare.
Sara Packalén har fått tipset att medvetet ställa en dum fråga, eller lämna in en text hon inte är nöjd med, för att testa om det leder till katastrof.
– Jag har gjort det, och det hände ingenting, konstaterar hon.
Eric Johannesson försöker lätta på trycket genom inställningen att även om det går åt helsike har han inte förlorat något, utan fått betalt i fyra år för att försöka.
Men Jonas Åkerman påpekar att det mottot kanske inte gäller för alla. Ju längre man kommer i sin akademiska karriär desto mer kan man också ha att förlora.
– Insatsen växer ju längre man håller på. Man kanske skaffar familj, vänjer sig vid att ha en inkomst. Men man har fortfarande tidsbegränsad anställning och känslan av att karriären kan ta slut när som helst.
KAJSA SKARSGÅRD
