Jag har precis avslutat mitt år som ordförande för SULF:s Doktorandförening, SDF. Detta avslutar ett nationellt doktorandengagemang som pågått sedan 2008, och ett lokalt engagemang som började 2006. Jag är klar med forskarutbildningen och ska sålunda lämna detta bakom mig nu. Jag vill dock, innan jag går över till den andra sidan, påminna om något som jag kanske snart själv kommer att glömma, nämligen just om hur viktiga doktorander är. Under alla mina år i nämnder, styrelser, konsistorier, arbetsgrupper och paneler har det varit så ytterst vanligt att doktorander helt glöms bort.
Ärenden bereds utan att forskarutbildningen nämns eller tas i beräkning, och inte bara när det kanske skulle vara relevant, utan oftast när de närapå är centrala, som i långsiktiga forskningsplaner, jämställdhetsfrågor, utredningar och rapporter.
Jag kallar fenomenet "den osynliga doktoranden", DOD, ty jag har träffat på det så ofta att jag inte bara behöver ett begrepp utan även en akronym. Varför det är så här vet jag inte, i synnerhet då detta mestadels inträffar i kollegiala situationer där de flesta är disputerade, det vill säga före detta doktorander.Kanske har många funnit sin forskarutbildningstid så traumatisk att de helt förträngt den?
Och ja, doktorandfrågor är inte lätta; de söndrar och blir gärna personliga, eftersom förhållandet handledare – doktorand är dåligt reglerat och sällan ges granskning och uppföljning. Doktorandsituationen är speciell, och den liknar ingen annan på arbetsmarknaden. Men även om doktorander är komplicerade, så är de framtiden.
Det är tyvärr även fackligt som jag mötts av DOD. När det skulle nomineras till SDF:s årsmöte nu i höstas inkom endast 5 av 25 lokalföreningar med ombud (även min egen lokalförening hör till dem som uteblev). På lokalfacklig nivå är man, och här talar jag för flera doktorander, nästan alltid den som får lyfta forskarutbildningen. Tyvärr möts man då ofta av ointresse, och dessutom av viss förvåning, och emellanåt även nonchalans. Återigen DOD.
Forskarutbildningsfrågor borde vara av intresse för alla, inte bara för att SULF ska kunna vara ett attraktivt fackförbund för doktorander, utan även för att de (det känns konstigt att inte längre skriva "vi"!) just är framtiden, och som forskare ska man väl försöka ha en långsiktig vision. SULF uppfattas emellanåt som ett fack för blott disputerade och fast anställda, och så ska det inte vara.
Många doktorander är oerfarna och behöver vägledning, här kan de disputerade och andra spela en viktig roll i att stötta och förklara. Åtskilliga doktorander är intresserade av fackliga frågor, men de vet inte hur man ska gå till väga. Till exempel hade SDF:s kontaktdag den 25 oktober många nyfikna deltagare som gärna vill gå vidare med sitt engagemang. Lokalföreningar, hur kan ni på ert lärosäte ta emot de intresserade doktoranderna?
Jag avslutar med att tacka för alla inspirerande stunder och det förtroende jag fått, för de fantastiska engagerade doktorandernas insatser, och för stödet från min styrelse och från kansliet, samt med att ge en uppmaning till er alla: Se doktoranderna! Se till att deras situation kommer med i utredningar, se till att inte den oftast ensamma doktoranden på mötet allena måste lyfta forskarutbildningsfrågorna, utan se dem som kollegor och inte minst som framtiden, då det är de som ska förvalta det som vi tillsammans bygger upp.
Att rekrytera men framför allt uppmuntra doktorander till ytterligare engagemang är en investering för SULF:s och akademins framtid. Se dem av hjärtats godhet, av rättviseskäl, av strategiska machiavelliska dito, eller med sikte på rekrytering, men gör det och se till att den fåniga förkortningen DOD kan få självdö.
MOA EKBOM
avgående ordförande för SULF:s Doktorandförening, SDF,
samt nybliven filosofie doktor.
