Är jag excellent? Den frågan har litteraturvetaren Maria Jönsson och konstvetaren Anna Rådström på Umeå universitet ställt sig själva på både allvar och skoj efter att ha medverkat i ett excellensprogram för forskare.
Frågan ledde till en artikel i antologin Emotional Politics of Research Collaboration. Där kritiserar de vad de menar är rådande normer inom akademin.
– Vi lever i en utvärderingskultur där vi ständigt förutsätts mäta och granska oss själva, till exempel i antal publikationer, citeringar eller förmåga att dra in forskningsmedel. Det skapar en känsla av konstant otillräcklighet som är helt rimlig. Samtidigt finns lite utrymme för den sorts självkritik och reflektion som tar tid, som problematiserar de egna utgångspunkterna och forskningens mål, mening och betydelse, säger Maria Jönsson i en mejlintervju med Universitetsläraren.
När hon tar del av filosofiforskarnas bluffkänslor (se artikeln intill) slås hon av hur lite som har förändrats sedan 1980-talet. Då tog den amerikanska läraren och forskaren Peggy McIntosh upp problemet i artikeln "Feeling Like a Fraud".
– McIntosh försvarar där alla dem som känner sig som bluffar i akademin och menar att det är en sund reaktion och ett tecken på att man inte fullt ut internaliserat de krav på självtillräcklighet, suveränitet och överprestation som råder i en hierarkiserande miljö som universitetets, säger Maria Jönsson.
I samma anda som McIntosh menar hon att bluffkänslans konstruktiva sida behöver lyftas fram. Men ingen ska heller behöva brottas i ensamhet med den förtärande känslan av otillräcklighet och skam.
– Om man tar på allvar att känslor inte bara är individuella upplevelser utan något som skapas socialt mellan människor, är det ju inte fråga om att ändra inställningen till sig själv utan att hitta sociala sammanhang och strukturer som kan ta hand om dessa känslor och göra något vettigt av dem.
Hennes tips är att skapa forum för att diskutera och driva frågor kring forskarens roll.
– Vår tanke är att man genom att uppmärksamma sin otillräcklighet – stå för den, tala om den, göra den produktiv i sin forskning i form av självkritik och reflektion – inte behöver känna sig som en bluff.
Ett steg på vägen kan tas i fikarummet.
– På min arbetsplats bytte man vid ett tillfälle ut firarfikat – där man firar varandras olika framgångar när det gäller att få forskningsmedel, publikationer, etcetera – mot ett firande av allas våra misslyckanden, säger Maria Jönsson.
KAJSA SKARSGÅRD
