Populärvetenskap kan vara bra för forskarkarriären

Många forskare trivs med publicitet medan andra tycker att det är en plåga att bli utsatta för journalisternas intresse. Men medvetenhet om mediernas spelregler och goda förberedelser kan göra mötet med medierna givande, även för den ovilliga forskaren.

– Forskare och journalister har i viss mån samma uppgifter, det handlar om att verka för kunskap, informationsspridning och samhällsnytta, säger Björn Fjæstad, mångårig chefredaktör för Forskning & Framsteg och docent i ekonomisk psykologi och företagsekonomi. Han har också varit adjungerad professor i forskningskommunikation vid Mittuniversitetet.
Men forskare och journalister har också ibland motsatta intressen.
– Forskare har som alla andra grupper i samhället ett intresse av att framstå i positiv dager, och en del av journalistikens uppgift är att hitta missförhållanden.
Den kritiska undersökande journalistiken kan i universitetsvärlden hitta allt från forskningsfusk till forskare som går ut med mer eller mindre obefogade larmrapporter för att få uppmärksamhet och mera pengar.
Men den vanligaste interaktionen är att forskaren är nyhetskälla för medierna. Kommunikatörer på lärosätena skickar ut pressmeddelanden som journalisterna återberättar tämligen okritiskt.
– Men finns det någon minsta signal om att något inte stämmer, försöker de flesta journalister ringa någon insatt person för att få en second opinion.
Den allra mesta forskningen är dock aldrig intressant för massmedierna, den handlar oftast om någon liten detalj i en stor helhet.
Men om detaljen av någon anledning blir en nyhet ligger det i forskarens roll att vara tvungen att hantera medierna.
– Det kan vara en biolog som studerar en mask i ett vattendrag och så sker ett utsläpp och masken blir en indikator på miljöförstöringen. Då måste forskaren vara beredd att svara på frågor. Det står till och med i högskolelagen att man ska informera om den verksamhet man bedriver.

Forskaren kan också efterfrågas som expertkommentator vid en aktualitet. Forskaren blir då intervjuad som allmän sakkunnig, inte för sina aktuella resultat. Då kan inte forskaren hänvisa till en undersökning som ska publiceras om ett år.
Frågan om hur populärvetenskaplig verksamhet och medverkan i medierna påverkar forskarens karriär och anseende är omdiskuterad. Björn Fjæstad hävdar att populärvetenskap i huvudsak gynnar forskaren.
– Det finns en välgjord amerikansk undersökning där man kunde visa att publicerade populärvetenskapliga artiklar ökade den inomvetenskapliga citeringen, säger han.
Det diskuteras också hur populärvetenskap påverkar forskarnas status.
– Jag tror inte att man får sämre rykte av att verka populärvetenskapligt eller att det är mediokra forskare som ägnar sig åt populärvetenskap. Under hela 1900-talet, och förmodligen nu också, har de allra största forskarna, som Albert Einstein eller James Watson och Francis Crick, vilka upptäckte DNA-spiralen, och en rad Nobelpristagare varit mera populärvetenskapligt aktiva än forskare i genomsnitt.
I Sverige finns det inte några entydiga belägg för att personer som publicerat sig populärvetenskapligt skulle gynnas i karriären.
– Däremot kan man tydligt se det i USA. För att bli rekryterad till Harvard eller Stanford eller Berkeley är det alldeles utmärkt om du är ett känt namn. Om du heter Steven Pinker och har skrivit ett antal populärvetenskapliga böcker är det troligare att du får en professur på Harvard än om du inte gjort någonting utanför den vetenskapliga världen, säger Björn Fjæstad.

Liselotte Englund, universitetslektor och medieforskare vid Karlstads universitet och samtidigt sedan snart 25 år verksam som vetenskapsjournalist, håller med.
– En vanlig invändning är att populärvetenskap inte är meriterande och att artiklar i vetenskapliga tidskrifter är det enda som räknas. Det kan ligga mycket i det, men å andra sidan kan en forskare som ofta publicerar sig populärvetenskapligt bli ett namn som läggs på minnet och den effekten ska man inte underskatta.
Liselotte Englund leder bland annat kurser i populärvetenskap för doktorander.
– Kursdeltagarna får lära sig att reducera och paketera budskapet för att komma fram till essensen och skala bort resten, säger hon.
Ju mer stringent och lättförståelig forskaren är, desto bättre når denne fram med sitt budskap.
– Om en forskare säger att det å ena sidan är si, men att det att det å andra sidan kan vara så, kanske journalisten väljer att bara skriva om den ena sidan och forskaren känner sig felciterad och misstolkad.
Därför menar Liselotte Englund att forskare behöver övning i att möta medier.

– Det handlar om grundläggande kunskaper om hur medier jobbar, varför journalister måste välja en vinkel och hur de gör det. Och att våga ställa krav och, åtminstone om det är en faktaartikel, begära att få faktakolla innan.
Hon berättar att den journalistiska formen och dramaturgin brukar vara en utmaning för många forskare när de ska skriva populärvetenskapliga texter.
– Vetenskapliga artiklar och avhandlingar är kronologiska, man kommer oftast till poängen på slutet. Men journalister och tidningsläsare vill ha poängen först. Det är svårt för många forskare att tänka om.
Vissa forskare medverkar ofta i medier och andra forskare gör det aldrig, eller nästan aldrig.

Enligt en studie som norska Nifu gjorde för några år sedan är de mest medieaktiva forskarna också de som publicerar sig mest i vetenskapliga tidskrifter. Men det är en liten del av forskarna som är mycket aktiva. Knappt fem procent av forskarna stod för hälften av inläggen i dagspressen.
– Man kan se också i svenska medier att det är samma namn som återkommer. Det kan ha att göra med att de är de bästa på att uttrycka sig, men också att det är enklast för journalister att vända sig till någon som de vet fungerar i medier.
Liselotte Englund menar att för den forskare som vill slå igenom i offentligheten gäller det att verka på mediers villkor, vara väl förberedd och ge medier underlag som man tror kan underlätta ett bra slutresultat.
– Och olika forskare passar olika bra i radio, i tv eller i skrift och det gäller att hitta sitt rätta element där man trivs.

PER-OLOF ELIASSON


Kategorier: Arkiv