Fysikpriset bör kunna tilldelas organisationer

Debattartikel av Per Carlson.

Kungliga Vetenskapsakademiens (KVA) beslut om 2013 års Nobelpris i fysik följdes av mycket debatt i media såväl i Sverige som utomlands. Självklart och med rätta hyllas de två teoretiker som prisbelönas, men mycket av debatten handlade om varför CERN, det europeiska forskningslaboratoriet utanför Genève, inte belönades. Det var vid CERN som upptäckten av den av teoretikerna 1964 föreslagna "Higgspartikeln" gjordes vid den gigantiska underjordiska acceleratorn LHC (Large Hadron Collider) 2012.
Wilhelm Conrad Röntgen belönades ensam med det första Nobelpriset i fysik 1901, och sedan dess har aldrig en organisation fått motta världens förnämsta pris i fysik. Detta till skillnad mot Nobels fredspris som redan 1904 tilldelades Folkrättsinstitutet.
Enligt Nobelstiftelsens grundstadgar beslutar prisutdelarna om prisbelöningen. För Nobelprisen i fysik och kemi är det Kungliga Vetenskapsakademien som beslutar, för Nobelpriset i medicin eller fysiologi Karolinska institutet, för Nobelpriset i litteratur Svenska Akademien och för Nobels Fredspris en av det Norska stortinget utsedd Nobelkommitté. Enligt stiftelsens grundstadgar ankommer det på varje prisutdelare att besluta om ett pris kan utdelas till en organisation.
Alfred Nobels testamente från 1895 ligger naturligtvis till grund för regelverken kring priserna. För Nobelpriset i fysik skrev Nobel att det skulle ges till "den som inom fysikens område har gjort den vigtigaste upptäckt eller uppfinning". Testamentets formulering speglar den värld som då rådde. Forsknings- och utvecklingsarbete gjordes mest av enskilda personer och resultat publicerades i arbeten med oftast en ensam författare. Under de cirka 120 år som gått sedan testamentet skrevs har forskningen ändrat karaktär och metoder. Inom vissa områden, som partikelfysiken, ämnesområdet för 2012 års Nobelpris, bedrivs forskningen idag i mycket stora grupper.
Svenskättlingen Carl Anderson var 25 år när han 1931 vid Caltech i Kalifornien började konstruera en apparatur för att studera partiklar i den kosmiska strålningen. Han byggde snabbt en dimkammare med 17 centimeter i diameter, en behållare där spår av laddade partiklar kunde fotograferas och studeras. Den 2 augusti 1932 upptäckte han positronen, elektronens antipartikel. 1933 publicerades resultaten med Anderson som ensam författare. 1936 belönades han med Nobelpriset i fysik för upptäckten av positronen. En upptäckt helt i linje med Nobels testamente.
Ett halvsekel senare, 1984, belönas Carlo Rubbia och Simon van der Meer vid CERN för upptäckten av de tunga partiklarna W och Z, den svaga kraftens bärare. Men de var inte ensamma, upptäckten publicerades i arbeten med ca 140 namn, i strikt bokstavsordning. Den för den tiden enormt stora apparaturen stod i underjorden vid CERN och registrerade miljontals reaktioner mellan protoner och antiprotoner. Partiklarna W och Z, liksom Higgspartikeln teoretiskt förutsagda, kunde identifieras. van der Meer hade gjort en för projektet nödvändig uppfinning och Rubbia hade personligen drivit projektet från idé till mål. Trots storleken på projektet kunde akademien klart identifiera två forskare/ ingenjörer att prisbelöna.

Med upptäckten av Higgspartikeln 2012 har forskningen ändrat karaktär och blivit kollegial: det är inte längre individen som ensam gör framstegen. I själva verket är upptäckten resultatet av en enastående acceleratorutveckling, en ny och världsledande informationsteknik och tusentals studenters och forskares arbeten. Hundratals universitetsgrupper från hela världen har deltagit! De två underjordiska experimenten vid CERN där Higgspartikeln kunde identifieras är enorma: höga som femvåningshus med miljontals detektorer. Apparturens flera tusen ton har tagit över tio år att bygga. Upptäckten av Higgspartikeln publicerades i två artiklar med tillsammans över 6 000 författare! Det är intressant att notera att intresset för att delta i sådana projekt bland studenter är mycket stort och av alla tusentals forskare är omkring 25 procent under 30 år. I denna kollegiala forskning går det inte längre att peka ut enskilda personer för en prisbelöning.
Man kan fundera på vad Alfred Nobel hade tyckt om dagens kollegiala fysikforskning. Samarbetet över gränserna från öst till väst, från nord till syd, hade säkert tilltalat honom – han önskade verka för samarbeten och fred mellan folken. I testamentets mening "den som inom fysikens område har gjort den vigtigaste upptäckt eller uppfinning" hade han säkert accepterat att tiden har förändrat forskningens och utvecklingens karaktär och att den inte alltid är individuell utan ibland kollegial. Men tiden har inte ändrat att det är den viktigaste upptäckten som ska belönas och därigenom bevara Nobelprisets unika kvalitet och anseende. Kollegiala upptäckter och uppfinningar måste kunna prisbelönas. Det är dags för Vetenskapsakademien att öppna dörren för prisbelöning av organisationer.

PER CARLSON
Emeritusprofessor, KTH
f.d. ordförande i Nobelkommittén för fysik


Kategorier: Arkiv