Sex centrala problemområden, som alla debatterats under de dryga sjuttio år som boken täcker, ges vardera ett kapitel.
Varje kapitel inleds med en gedigen, heltäckande genomgång av de utredningar som presenterats, den debatt som väckts och de beslut som tagits under den aktuella perioden.
Därefter sammanfattas och analyseras utvecklingen på ett pedagogiskt, övertygande sätt innan CGA lämnar sina förslag till förändringar inför framtiden.
Trots sin informationstäthet är boken lättläst och trevlig, inte minst därför att CGA, utöver de officiella källorna, också redovisar sina egna erfarenheter som medverkande i de olika skeendena, antingen det skedde som studentrepresentant i Lund på 1940-talet, som byråchef på utbildningsbyrån eller rektor vid Lunds universitet på 1970-talet eller som universitetskansler på 1980-talet.
I det första kapitlet behandlas den grundläggande frågan: Utbyggnad av universitet och högskolor. Principen att forskning och utbildning oskiljaktigt hör samman går enligt CGA som en röd tråd genom utbyggnadsdebatten.
Total enighet har rått om att denna princip ska vara vägledande för utbyggnaden. Däremot har divergerande tolkningar gjorts av den konkreta innebörden. Vid utbyggnaden av fakulteter för medicin, odontologi, ekonomi och teknologi efter andra världskriget var det självklart att satsa på både utbildning och forskning, liksom att båda uppgifterna ingick i varje universitetslärares arbetsuppgifter.
För att avlasta professorerna under 1960-talets expansion, främst inom de filosofiska fakulteterna, infördes universitetslektoraten med undervisning som huvudsaklig uppgift. Därmed infördes tolkningen att den dubbla uppgiften inte behövde återspeglas "i varje enskild befattning". Samma tolkning motiverade inrättandet av fyra universitetsfilialer.
Med 1977 års högskolereform gick tolkningen ännu ett steg längre. Principen gällde hela universitetsväsendet, medan varje högskoleenhet inte själv måste genomföra båda uppgifterna, särskilt som forskningsresurserna inte skulle räcka till alla enheter.
Enligt CGA har successiva förändringar i regelverk och styrsystem under de senaste två decennierna lett till en positionsförflyttning närmare grundprincipen. I verkligheten är dock skillnaderna stora. Istället för nuvarande osäkra framtiden förordar CGA en ordning där statsmakterna, i dialog med lärosätena och i ett nationellt perspektiv, fattar övergripande beslut om hur och med vilka ambitioner de enskilda lärosätena bör gå vidare. Som främsta underlag för en sådan nationell strategi ingår ett planeringsarbete från Universitetskanslersämbetet, som i kraft av tillsynsmyndighet och kvalitetsgranskare har unika kunskaper och erfarenheter.
Följande fem kapitel behandlar på motsvarande sätt extern och intern styrning, forskning, utbildningens kvalitet, universitetslektorer och studentinflytande.
I bokens sista kapitel konstaterar CGA att utvecklingen styrts av ett fåtal grundläggande idéer och principer, såsom kravet på samband mellan utbildning och forskning, principen om frihet och kravet på demokratisk styrning. Samtidigt har olika tolkningar gjorts av de övergripande principerna, vilket lett till en kontinuerlig debatt. Meningarna har gått isär, inte om principen utan om tillämpningen.
CGA ställer sig frågan om de hittills bärande principerna kommer att gälla framöver eller om nya tankar och nya idéer och ideal kommer att konkurrera med och vilja ersätta dem. För att initiera och stimulera den fortsatta diskussionen förordar han att ett fristående obundet forum inrättas. Ledamöterna bör utses av de nationella vetenskapliga akademierna, förutom studenterna som bör utses av SFS. I ett sådant forum vore Carl-Gustaf Andrén en självskriven ledamot.
