– Det känns väldigt rörigt när man börjar på universitetet. Det finns ingen generell information och det är svårt att veta vart man ska vända sig och vem man kan prata med, konstaterar studenten Hannah Gladh.
Speciellt svårt är det om man har en funktionsnedsättning av något slag. Hannah Gladh har diagnoserna Aspergers syndrom och ADHD, men hon har funnit sig till rätta på Stockholms universitet, delvis med hjälp av sin mentor, Lowe Wilsson.
– Universitetsvärlden är ett system som det är svårt för alla att navigera i – det är nog många studenter som skulle vilja ha en mentor, säger Lowe Wilsson med ett leende.
Det är Stockholms universitets avdelning Service till studenter med funktionsnedsättning som parat ihop Hannah Gladh och Lowe Wilsson. Lowe studerar fjärde året psykologi på Karolinska institutet och har redan varit mentor åt flera studenter. Hannah började läsa psykologi vid SU höstterminen 2012, sedan dess har hon bytt inriktning och hon läser nu idéhistoria och litteraturvetenskap, men Lowe är fortfarande hennes mentor.
Vi träffas en solig eftermiddag framför institutionen för idéhistoria på SU. De är pratsamma och glada – och berättar avslappnat om sitt samarbete. Hannah Gladh har inte svårt att ta kontakt eller fråga om råd, men hennes diagnoser innebär att hon har svårt med planering och struktur.
– Lowe peppar mig om jag haft en jobbig vecka och han hjälper mig att planera om det blir för mycket att hålla reda på. Om jag läser en 7,5-poängskurs är det oftast inga problem, men är det 30 poäng och 1 000 sidor att läsa i veckan, då är det svårare att få överblick.
Mentortiden kan vara maximalt tre timmar i veckan, men det är helt upp till mentorparet att avgöra hur mycket tid som verkligen behövs och om de ska ses, mejla eller prata i telefon. Stödet formas efter studentens behov. Ramarna är dock tydliga – mentorn ska inte fungera som läxhjälp eller terapeut, utan ska kompensera den kognitiva nedsättningen.
– Vi går igenom vad kursen innebär och hur Hannah ska lägga upp studierna. Jag påminner, stöttar och underlättar så mycket det går, men tar aldrig steget åt henne. Mitt mål är att i längden ta så lite plats som möjligt, förklarar Lowe Wilsson.
Det är ovanligt att studenten och mentorn går på olika universitet, men Lowe Wilsson hade en kamrat som arbetade som mentor på SU och därför sökte han sig dit.
Det var Åsa Ferm som förde samman Hannah och Lowe. Hon är samordnare och har byggt upp verksamheten på Service till studenter med funktionsnedsättning.
– Vi har mellan 45 och 75 mentorstudentpar per termin. Men vi tror att det går fler studenter på SU som har en funktionsnedsättning än vad vi vet om.
Det speglas i att verksamheten expanderar hela tiden. År 2008 gav de tre samordnarna stöd till 400 studenter och 2012 till 706. Den största gruppen är dyslektiker, näst störst är de med diagnosen Aspergers syndrom.
Åsa Ferm träffar studenterna som kontaktat henne för ett samtal för att kartlägga vilken sorts stöd som behövs – ett krav är att studenten har en dokumenterad varaktig funktionsnedsättning. Därefter skriver hon ett intyg med en rad rekommendationer till institutionen. Det kan handla om att få förlängd tentatid, tenta i separat rum och att få anteckningsstöd från föreläsningarna. Intyget kan fyllas på och ändras om stödbehoven förändras.
Mentorerna de rekryterar får en kort utbildning med praktiska råd för hur man bäst stödjer studenterna. Varje termin hålls en inspirationsdag och dessutom finns möjligheter för mentorer att mötas i små grupper för att byta erfarenheter. Åsa Ferm försöker först och främst hitta någon som läser på samma program som studenten, eller åtminstone på samma institution, och hon anlitar gärna doktorander eller pensionärer, som har mycket erfarenhet.
Studenten som fått sitt intyg ska vända sig till studievägledarna på institutionen. Själva diagnosen står av integritetsskäl inte på intyget, bara vilket stöd som behövs.
Åsa Ferm och hennes kollegor har kontakt med de flesta av SU:s cirka 70 institutioner. De besöker dem och föreläser om olika diagnoser och om hur stödverksamheten gör studierna effektivare.
– Vi vet att kunskaperna och attityderna skiljer sig mycket åt. En del studenter blir väl mottagna, medan andra upplever att de ifrågasätts.
Att nå resultat bygger på förståelse. Kulturen på institutionen är viktig – att det finns en öppenhet hos personalen och en lyhörd ledning.
– Men även vi är öppna för diskussioner. Om rekommendationen i vårt intyg inte stämmer överens med kursplanen försöker vi hitta en annan lösning, förklarar Åsa Ferm och berättar om en student som hade social fobi och som därmed hade problem att tala inför grupp. Kurskraven sade dock att pläderingar inför grupp ingår i utbildningen.
– Tillsammans kom vi fram till att just det kursmomentet kunde skjutas fram till slutet av programmet – när studenten kände sig tryggare. Under tiden gick studenten i terapi för att övervinna sin fobi.
– Studenten ska inte behöva argumentera för sin rätt att få stöd. SU har en plan för tillgänglighet – det gör att vårt intyg väger tungt, säger Åsa Ferm.
På Institutionen för data- och systemvetenskap, DSV, i Kista har man under de senaste tre åren märkt att allt fler studenter har ett intyg på att de behöver särskilt stöd.
– Vi försöker vara flexibla, tillmötesgående och göra allt vi kan för att tillgodose studenternas behov. Att ta hand om våra studenter är något som vi har i oss, vi som jobbar här. Vi diskuterar alltid kring behovet av varje individuellt stöd, säger Andrea Andrenucci, studievägledare på DSV.
– Självklart blir det ett visst merarbete när studenter behöver extra stöd, men från och med nästa år kommer vi att ha ett verktyg, ett IT-stöd, som underlättar uppföljningen av studenternas studieresultat och gör vårt arbete effektivare. Det känns bra att veta att vi kan bidra till att studenter i behov av extra stöd är framgångsrika i sina studier.
Ibland möter Andrea Andrenucci studenter som han tror kan ha svårt att över huvud taget klara av universitetsvärlden, men med rätt stöd brukar det ändå gå bra.
– När de får hjälp att knäcka koden löser det sig och med tiden brukar de behöva allt mindre hjälp. Jag har bland annat fått möjlighet att följa en av våra studenter under ett par år och nu har studenten fått betyg A, det högsta betyget, på en av våra svåraste kurser. Dessutom är det en ekonomisk vinst förenad med att ge studenter ett bra stöd. Institutionen förlorar pengar om studenter hoppar av utbildningen i förtid. Vårt mål är att hjälpa så många som möjligt att slutföra sina studier. Det tjänar alla på, säger Andrea Andrenucci.
Att det oftast går att hitta en lösning är något som även Åsa Ferm framhåller – och hon hoppas att det ska leda till ett större intresse för studentstödet.
– Jag får mejl från före detta studenter som säger att de inte skulle ha klarat av universitetet utan sin mentor. Och jag tycker att det känns som om intresset och attityderna gentemot vår verksamhet blir mer och mer positiva, frågan tas upp allt högre upp i hierarkin. Ledningen har säkert också märkt att behoven ökar och ser att det blir kostsamt om inget görs för att ge stöd.
ANKI WOOD
