Hon är en exotisk fågel i den grå massan av flanörer i Rörstrandsgatans vimmel, där vi möts i centrala Stockholm.
Svarta byxor, en kornblå topp med vitt linne under, ett hårt åtdraget skärp och en slöja i form av en konstfullt arrangerad turban i ett mönster av klaraste rött, blått, grönt och vitt.
Iman Aldebe är född i Uppsala men flyttade till Stockholm som ettåring. Föräldrarna är bördiga från Jordanien.
– Vi var en familj som vilka Svenssons som helst, läste morgontidningar, diskuterade samhällsfrågor och världshändelser.
Hennes mamma började bära slöja när hon kom till Sverige som 17-åring, så när Iman Aldebe var sex började hon också bära slöja och be.
Att vara troende muslim innebär för henne att försöka vara en bra människa, göra gott för sin nästa och sträva efter en god värdegrund.
Yrkesbanan var tidigt utstakad. Hon skulle bli designer. Redan på gymnasiet blev hon entreprenör och klädskapare. Parallellt ville hon skaffa sig en juristexamen, som skulle bli en bra plattform att verka utifrån. Hon ville känna till människors rättig- och skyldigheter.
När Iman Aldebe började studera på högskola och universitet kände sig utlämnad. Allt var främmande, hon gick med en ständig klump i magen.
Hennes berättelse om åren på högskola och universitet är en om olust, främlingskap, rädsla och trakasserier, som hon kopplar till det faktum att hon bär slöja och är en färgstark kvinna och entreprenör, som kanske inte smälter in i den gängse bilden av en student i Sverige.
Hon berättar om osynliggörande, härskartekniker och särbehandling, om lärare som växlar menande blickar, som aldrig låter henne komma till tals, som inte hjälper henne när hon ber om hjälp och som snabbt stänger dörren om sig, när hon har funderingar och frågor.
Hon säger att det oftast rört sig om sublima incidenter som försiggår i det fördolda, "under ytan", svåra att sätta fingret på eller konkret bevisa.
– Om jag frågat eller ifrågasatt något har lärare ibland bemött och förminskat mig genom att säga, "Va? Vet du inte det"? eller "Förstod du inte vad jag sa"? eller "Har du verkligen svenskt medborgarskap"? Jag har även blivit ifrågasatt, säger hon och minns en lärare som frågade om det verkligen var hon som skrivit en uppsats.
– Om man ständigt känner sig kränkt och fördummad, ofta inför sina studiekamrater, så tystnar man till slut, drar sig undan.
Till hösten räknar hon med att få sin juristexamen och i början av 2014 ska hennes magisterexamen med inriktning på affärsjuridik vara klar.
– Jag har lagt mig platt efter allt som hänt, känner mig tystad och har nu som ambition att efter examen ta mig så långt bort från allt vad universitet och högskola heter, säger hon.
En annan student som bär slöja är Neserin Ali, 26, född i Damaskus. Hon har goda erfarenheter från sina 4,5 år långa studier till civilingenjör vid Kemicentrum på Lunds universitet. Hon fick sin examen 2011 och är nu doktorand.
Hon upplevde sig aldrig som särbehandlad eller trakasserad av någon lärare, men när vi pratar drar hon sig till minnes att vid grupparbeten kunde hon ibland känna att hennes åsikter inte togs på allvar av de andra studenterna.
– Jag tog det med en nypa salt, brydde mig inte utan ville bara gå vidare.
En gång bad en lärare henne att bära en slöja i bomull med tanke på risken att kunna skadas under någon kemilektion, något hon upplevde som enbart positivt.
– Mina lärare var stöttande på alla vis. Riktiga superlärare!
Dock känner hon en doktorand, som till slut valde att ta av sig slöjan på grund av det tryck hon kände sig utsatt för av sin omgivning.
– När hon gjorde det var det som om omgivningen såg på henne som "befriad" och även gav uttryck för det, minns Neserin Ali.
GUNNEL ÅHLANDER
Universitetsläraren nummer 15/2013
