– Vad jag själv slagits av under arbetet med skriften är hur kollegialitet länge funnits som något osynligt och oartikulerat, men samtidigt etablerat, förankrat, något som självklart hört samman med verksamhet och arbetssätt inom universitet och högskolor.
I skriften gör han en historisk återblick, genom att följa begreppet "kollegialitet" blir det också en belysning av sektorns historia i bredare mening.
"Kollegialitet" kan språkligt härledas till latinets "collegium" lika med "gille", ett samfund för ämbetsbröder. Ordet "kollegium" återfinns sedan 1500-talet inom akademin, liksom doktor, professor, fakultet och konsistorium. Föreställningen om en självständig akademi är dock av senare datum, förknippad med Humboldtuniversitetet som etablerades i Berlin 1810.
I Sverige kan man, tämligen förenklat, beskriva det som att universitetslärares och forskares självständighet etablerades från slutet av 1800-talet, vilket bland annat innebar att ämneslärarna var inflytelserika inte bara över sitt ämne, utan också i kollegiet och den akademiska församlingen och rektorerna var professorer som valdes av sina kolleger.
I stora och fortfarande förenklade drag kan det sägas att den ordningen bestod till efterkrigstiden och överlevde i stort högskolans expansion och förändring fram till 1993 med ny högskolelag och ny högskoleförordning. Från 1993 sker, enligt Björcks skrift, "en begynnande uppluckring av den enhetlighet som den tidigare reformen siktat mot".
– En av de insikter jag fått är hur föga hierarkisk akademins organisering hade varit tidigare. Högre utbildning och forskning har blivit mer präglad av en managementbyråkrati under de senaste tjugo åren.
Henrik Björck beskriver en tydlig maktförskjutning, hur den interna kollegiala bedömningen monteras ned och överlåts till externa auktoriteter, som rankinglistor och konsulter.
– Ytterligare en insikt är i vilken utsträckning det nu finns ett alternativt sätt att förhålla sig, som jag valt att kalla "management".
I likhet med kollegialitet är inte heller "management" entydigt artikulerat, samtidigt som det kan vara på väg att etableras som något lika självklart som kollegialiteten har varit.
– Genom den i grunden politiska processen har det skett ett perspektivskifte.
Att lärosäten (om)organiseras till så kallade linjeorganisationer är numera närmast ett normaltillstånd.
Så har skett vid Göteborgs universitet. Att Henrik Björck fick SULF:s uppdrag att skriva om kollegialitet beror bland annat på att han skrev i ämnet för en arbetsgrupp inom "Projekt Göteborgs universitet förnyas".
– Jag tycker fortfarande inte att man får något bra svar på frågan "varför?". Vad är det för problem som ska lösas genom omorganisationer och genom att förvandla universitet till linjeorganisationer?
Vidare ser han en paradox i betoningen av att lärosäten är statliga myndigheter, samtidigt som de likt företag "måste vara med i konkurrensen", omtalad som ständigt ökande, allt hårdare.
– Det blir ett dubbelt budskap, det är som om vi skulle ha flera Socialstyrelsen som förväntades bli "excellenta" genom att konkurrera med varandra.
Att begreppet kollegialitet kommit att diskuteras mer kan ses som en motreaktion, mot organisationstrend och "företagisering", mot att det administrativa tenderar att bli överordnat.
– Chefer och administratörer i linjen kan inte bedöma vad som är Nobelprisvärd forskning, säger Henrik Björck som haft arbetsnamnet "pamflett" på skriften, detta med viss (själv)ironi, "jag är knappast någon agitator eller fackföreningskämpe".
Han är nöjd om han kan ge ett allsidigt underlag och nyanserat bidrag till diskussionerna kring "kollegialitet", med tanke på pågående och inte minst framtida utveckling.
– Det är något betydelsefullt som står på spel i förändringen av akademiens organisation och ledning.
MARIELOUISE SAMUELSSON
Universitetsläraren nummer 15/2013
