Inom högskolan råder förbud mot diskriminering. Landets lärosäten har skyldighet att främja lika rättigheter för alla studenter oavsett kön, etnisk tillhörighet, religion, funktionshinder eller sexuell läggning.
En likabehandlingsplan ska finnas och uppdateras varje år. DO utövar tillsyn så att lagen följs och för talan i domstol för enskilda som ber om det. Den som diskriminerats har rätt till diskrimineringsersättning. Den ska gottgöra för skadan och samtidigt verka avskräckande. Beloppen har hittills legat mellan 30 000 och 125 000 kronor.
En rundringning till några lärosäten visar att anmälningar om diskriminering är få. Det är en bild som Patrik Edgren, utredare på DO, delar. 2011 fick DO in 20 anmälningar som rörde högskola/ universitet. Förra året 28 och hittills i år är antalet 15.
Patrik Edgren tror att studenter nog drar sig i det längsta för att göra en anmälan. De vill inte bråka och kan vara rädda för repressalier.
Bilden är att många fall löses via samtal och dialog på det lärosäte, där problem uppstår. Men det kan finnas problem, säger Patrik Edgren:
– Jurister och likabehandlingssamordnare upplever att de inte alltid har det mandat de skulle behöva visar intervjuer som DO gjort. Finns det problem på en institution med lärare som har hög status, en som har en stor ekonomisk betydelse för högskolan, kanske inte ledningen är beredd att ställa så stora krav på det planmässiga arbetet där som på andra institutioner. Och i en miljö utan ett förebyggande och främjande arbete är trakasserier och diskriminering vanligare än annars.
En tentamensvakt på Linköpings universitet gjorde sig skyldig till diskriminering 2011, då vakten, av oro för fusk, bad en student följa med för kontroll av vad som kunde dölja sig under slöjan.
Då studenten var den enda som blev kontrollerad anmälde hon det inträffade till universitetsledningen.
– Det här var ett solklart fall av diskriminering. Så här får man inte göra, säger Kristin Ljungemyr, koordinator för lika villkor vid universitetet. Jag ser mycket positivt på att studenten anmälde, för det visar att hon har förtroende för oss.
En utredning gjordes, studenten fick en ursäkt och rutinerna för tentamensvakterna förtydligades.
– Ju fler anmälningar desto bättre, det ger oss möjligheter att arbeta allt bättre i förebyggande syfte och att föra en kontinuerlig dialog. De flesta ärenden löser vi via samtal och dialog.
Kristin Ljungemyr uppskattar antalet formella anmälningar av diskriminering på olika grunder till cirka fem om året vid Linköpings universitet, som har 27 000 studenter och 4 000 anställda.
– Jag gissar att mörkertalet är stort, säger hon. Därför är det viktigt att kommunicera kring dessa frågor.
– Det viktigaste arbetet görs i klassrummen, säger Eva Carolina Säfvelin, jur kand och utredare på Södertörns högskola, som skulle vilja se mer utbildning kring diskriminering. Våra lärare och prefekter frågar efter det men av resursskäl har sådan utbildning minskat hos oss.
Hon berättar att högskolans råd för lika villkor numera är nedlagt, något hon är kritisk till:
– Om ledningen satsade mer på kunskap skulle vi få tryggare och kunnigare lärare i dessa frågor och bättre informerade studenter. Därmed skulle mindre pengar gå till utredningar och alla som arbetar med dessa. Tid är pengar för alla inblandade.
GUNNEL ÅHLANDER
