– i våras jobbade jag först sju dagar i veckan, sedan hade jag mycket lite arbete resten av terminen.
Det säger Inger Holmberg, universitetsadjunkt på lärarutbildningen i Kristianstad.
– Mitt privatliv gick helt förlorat under terminens första hälft, på grund av en bristande tjänsteplanering. Hade jag haft familj så hade det varit omöjligt.
Inger Holmberg har drabbats hårt av bristen på planering. Och det är inte bara det att nästan all hennes undervisning klumpades ihop till första hälften av vårterminen som har varit ett bekymmer.
Hon var också inne på nio olika kurser samtidigt.
– Helgerna gick åt för att jag skulle förbereda alla nya kurser som jag kastades in i helt utan framförhållning. Så det var mycket gratisarbete som jag gjorde åt arbetsgivaren.
Femton gånger blev hon dessutom dubbelbokad till lektioner och tio gånger trippelbokad.
– Och det är aldrig någon som är ansvarig.
Inger Holmberg har arbetat på lärarutbildningen sedan 1995. Hon har trivts med undervisningen, kollegerna och alla studenter som hon har mött. Men hon tycker att bristen på planering successivt har påverkat hennes arbete i negativ riktning.
– Planeringen har bara blivit sämre. Inger Holmberg har sett hur hon själv och andra drabbas; hur den psykosociala arbetsmiljön har blivit allt sämre.
Och ändå är det ju på det viset att allt som har med tjänsteplanering att göra är noggrant reglerat. Det finns lagar och avtal som talar om hur man ska göra för att planera så att de anställda mår bra samtidigt som arbetsuppgifterna fungerar.
– Det räcker ju med att man följer lagar och avtal.
Trots att Inger Holmberg har drabbats hårt av bristen på tjänsteplanering är hon inte beredd att ge upp. För det finns en faktor i vågskålen som får henne att hålla ut.
– Det är fortfarande fantastiskt roligt att undervisa, säger Inger Holmberg, som är långt ifrån ensam om att ha kritiska åsikter om tjänsteplaneringen.
Christer Nilsson är universitetsadjunkt och undervisar i bland annat nationalekonomi. Han tycker att det mesta långsiktigheten har försvunnit i det nuvarande systemet.
– De treårsplaner vi ska ha, och tidigare hade, är helt satta ur spel. Istället läggs timmarna ut löpande från termin till termin.
Christer Nilsson säger att de administratörer som finns gör så gott de kan men att det finns mycket otydligheter uppifråni vad som gäller. Han påpekar också att i det tidigare systemet var prefekt och institution mer en egen värld, där man skötte sina angelägenheter, bevakade sina intressen och löste problem tillsammans. Nu är istället avdelningscheferna rektors och myndighetens förlängda arm.
– Avdelningscheferna ska göra tjänsteplaneringen trots att de inte har några resurser att fördela. Vi har inte heller några fungerande fördelningsnycklar för kurserna. Förr fanns det ett system där en lektorstimme var fyra arbetstimmar och det fungerade bra.
Christer Nilsson säger att högskolans planering påminner om den man har inom en matrisorganisation, där deltagarna kan vara ansvariga inför mer än en chef.
Beslutsfattandet anses också ofta gå trögt i en matrisorganisation då olika intressen måste vägas emot varandra.
Christer Nilsson tycker att om organisationen inte fungerar effektivt så borde staten som arbetsgivare dra slutsatsen att det nuvarande systemet behöver en utvärdering och översyn.
Som det nu är räddas, enligt Christer Nilsson, kvaliteten på undervisningen av att lärarna är lojala mot sig själva, högskolan och studenterna.
– För att upprätthålla kvaliteten i undervisningen så jobbas det ofta på obetald tid, bland annat för att göra de förberedelser som annars inte hinns med, säger Christer Nilsson.
BJÖRN FORSBERG
Universitetsläraren nummer 15/2013
