Levande föreläsningsbedrövelse är inte bättre än inspelad

”Det vita lysrörsljuset skapar mörka skuggor i min kollegas ansikte när hen läser sin föreläsning, direkt från manus, vilket befinner sig under kamerabilden. När denne universitetslärare försöker titta upp för att möta en inbillad studentpublik /…/ tappar hen tråden i manus, kommer av sig, stirrar desperat ned i texten, för att till slut hitta var hen var och ta om från början.” Så inledde Anna-Carin Jonsson sin krönika ”SVT Play om jag får be” i Universitetsläraren nr 12/2013. Jag vill istället skriva så här: Det vita lysrörsljuset i föreläsningssalen skapar mörka skuggor i lärarens ansikte när hen läser sin föreläsning, direkt från manus, som ligger på pulpeten. När denne universitetslärare försöker titta upp för att möta en levande studentpublik tappar hen tråden i manus, kommer av sig, stirrar desperat ner i texten, för att till slut hitta var hen var och ta om från början. Är denna levande föreläsning bättre än om den görs via en webbaserad inspelning? Är livs levande föreläsningsbedrövelse av större kvalitet än om den spelats in? Det Anna-Carin Jonsson irriterar sig på i krönikan är vad tusentals studenter dagligen stöter på i livs levande föreläsningssammanhang. Enda skillnaden är att de webbklipp hon sett är tillgängliga för en större allmänhet, vilket gör att inte bara den enskilda gruppen i lärosalen upplever de pedagogiska problemen. Artikeln grumlar samman två helt olika frågor. Den ena rör kvaliteten, där hon uppenbarligen är en finsmakare som kräver full support av traditionella yrkesgrupper inom film/tv för att bli riktigt nöjd. Frågan är om hon inser vad studenterna egentligen tittar på när de besöker Youtube eller iTunesU, och det i makalös och växande omfattning? Eller som sagt vad de upplever i sina föreläsningssalar? Hur dåliga är de ”skuggspel” som produceras av våra universitetslärare i en sådan jämförelse? SVT som monopoliserad producent av kunskapsmaterial? År 2013? Jisses! Att vara neo-luddit är något helt annat än att vägra att bli arbetsgivarens nyttiga idiot. Den andra frågan rör just arbetsgivare kontra föreläsare och fackliga och juridiska ting. Här finns det förvisso mycket att göra. Jag gissar att det normalt är frivillighet som kännetecknar inspelat material i detta skede (där ”early adopters” fortfarande driver på utvecklingen) – men här kanske SULF skulle kunna skingra dimmorna genom att ta fram handfasta siffror när tvång respektive frivillighet är normen. Det är fullt befogat att rikta kritiska ögon mot tvångsstyrning av lärare mot undervisningsformer de inte känner sig bekväma med, men vad är det Jonsson håller på med? Hon vill lika aktivt driva bort ett möjligt pedagogiskt instrument baserat på inget bättre än hennes personliga syn på vad som utgör bra respektive dåliga produktioner. När Jonsson barskt förklarar att det i slutändan handlar om att lärosätena vill spara pengar genom att visa inspelade filmer om och om igen kan det vara värt att påminna om att det analogt förekommer föreläsare som vill spara arbete genom att använda samma föreläsningsmaterial år efter år. Enda anledningen att vi inte diskuterar de dammsamlingarna är att de per definition förekommer i insynsskyddade miljöer. Hur bra är det egentligen? Jonsson – och SULF – gör bäst i att på ett konstruktivt och inte reflexmässigt obstruerande sätt fokusera på de formella och juridiska strukturerna kring inspelade föreläsningar, och inte på utförandet av inspelningarna. Det stickspåret riskerar fackorganisationens, och Jonssons, trovärdighet i centralfrågan. Mikael Sundström, Universitetslektor i statsvetenskap Utsedd som Excellent Teaching Practitioner av Samhällsvetenskapliga fakulteten, Lunds universitet