Lars Leijonborg ny ESS-förhandlare

ESS, European Spallation Source, den planerade neutronforskningsanläggningen utanför Lund, har de senaste åren utgjort en tung post i utbildningsdepartementets budget. I den förra forskningspropositionen ”Ett lyft för forskning och innovation” avsattes 150 miljoner årligen, en summa som från och med 2013 stiger rejält, till 350 miljoner kronor per år fram till och med 2015. Det innebär, vilket är enligt de ursprungliga planerna, att Sverige står för 35 procent av totalkostnaden för konstruktionen, Danmark 12,5 procent och Norge 2,5 procent. De nordiska länderna finansierar alltså cirka femtio procent och nyligen anmälde också Schweiz intresse för att gå med och då bidra med mellan tre och fyra procent. Fortfarande fattas därmed medel till knappt hälften av finansieringen i det som kallas fas två. Som Universitetsläraren tidigare beskrivit (senast i nummer 10-11/2013) har regeringen och den avgångne förhandlaren Lars Anell, ägnat mycket möda åt att få till avtal om medfinansiering från de övriga femton länderna som anmält intresse att vara en del av ESS. Det blir alltså nu Lars Leijonborg som ska arbeta för att få till avtal med de länder man hoppas på: Estland, Frankrike, Island, Italien, Lettland, Litauen, Nederländerna, Norge, Polen, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Tjeckien, Tyskland och Ungern. Dessa har undertecknat en så kallad avsiktsförklaring, vilket dock inte innebär några rättsliga eller ekonomiska förpliktelser. Ett problem som identifierats har varit den svensk-danska dominansen i ESS som bolagsbildning och därför vänder sig regeringen nu till riksdagen för att få mandat att gå vidare och ansöka om att bilda ett så kallat ERIC-konsortium (European Research Infrastructure Consortium). Detta är, enligt ERIC-förordningen 2009, ”ett nytt juridiskt instrument på EU-nivå, för inrättande av forskningsinfrastrukturer vars status som juridisk person erkänns i samtliga medlemsstater”. ERIC-modellen är tänkt att underlätta för inrättande och drift av ”europeiska forskningsinfrastrukturer på icke-ekonomiska grunder”. Eventuella framtida tvister kring ESS ska då kunna lösas i EU-domstolen, istället för att, som så länge ESS är bolag, vara beroende av svensk/dansk lagstiftning. Men det finns en hake med detta, då ERIC-modellen förutsätter att minst tre av de ansökande länderna är medlemmar i EU, vilket som bekant varken Norge eller nytillkomna Schweiz är. Den ekonomiska utvecklingen i Europa har knappast heller gynnat ESS. Som ideala partner i sammanhanget räknas därför nu Tyskland, Italien och Frankrike, där det inte heller föreligger något hinder för dem att ingå som bildare av ett ERIC-konsortium. Skulle inget av de andra länderna skriva på ”i tid” är upplägget sådant att Sverige åtagit sig att stå för ytterligare kostnader för konstruktion, upp till 85 procent av totalkostnaden, tänkt som en tillfällig lösning i väntan på att andra länder ansluter sig också finansiellt. Detta alltså utöver vad Sverige redan har åtagit sig. I den förra forskningspropositionen återgavs följande beräkning: ”Uppräknat med inflationen kan Sveriges andel av totalkostnaden beräknas bli cirka 6 miljarder kronor. Det kommer under perioden t.o.m. 2025 att krävas ytterligare statlig finansiering på cirka 2 miljarder kronor.” Till de svenska finansiärerna räknas också Vetenskapsrådet, Lunds universitet och Region Skåne. Men med den sortens stora anläggningar som ESS är tänkt att bli, är det föga överraskande som med exempelvis idrottsarenor; det blir alltid dyrare än planerat. Totalkostnaden har, enligt de senaste beräkningarna, ökat från 1 478 miljoner euro till 1 843 miljoner euro. Regeringens och utbildningsdepartementets arbete med att få till en lösning som innebär att byggstart av ESS kan ske enligt beräkningarna, det vill säga 2014, fortgår. Än så länge förmedlas inget annat än tillförsikt att frågan om både ERICkonsortium och finansiering ska kunna lösas ”under hösten”, under Lars Leijonborgs ledning. Lars Leijonborg var den minister som 2009 kunde offentliggöra att Sverige skulle bli platsen för ESS-anläggningen, efter ett framgångsrikt lobbyarbete där Allan Larsson, dåvarande styrelseordföranden för Lunds universitet, spelade en central roll. Lars Leijonborg har efter det att han avgick som minister varit flitigt anlitad av sitt gamla departement, bland annat som ordförande i Friskolekommittén och som samordnare efter nedläggningen av Astra Zeneca i Södertälje. Han har också, som Universitetsläraren tidigare rapporterat, utsetts till styrelseordförande i Karolinska institutet. MARIELOUISE SAMUELSSON