Kåre Bremer, tidigare rektor vid Stockholms universitet, har på uppdrag av Vetenskapsrådet utrett hur svensk nationell vetenskaplig infrastruktur ska organiseras, styras och finansieras. Rapporten "Synpunkter på planering, organisation, styrning och finansiering av svensk nationell infrastruktur för forskning med stöd från Vetenskapsrådet" presenterades i juni.
Utredningen gäller anläggningar som Snic (Swedish National Infrastucture for Computing), Max IV och Onsala Space Observatory, vilka långsiktigt finansieras av bland andra Vetenskapsrådet.
Kåre Bremer har kommit fram till atttillsammans måste planera vilka nationella infrastrukturer som Vetenskapsrådet och universiteten gemensamt ska finansiera.
Han anser att den nuvarande planeringen av infrastrukturen är alltför krånglig, kortsiktig och arbetskrävande och att utlysningsinstrumentet inte är lämpat för nationella infrastrukturer.
– Det rådande systemet, som är en utväxt av Vetenskapsrådets vanliga arbetssätt att göra utlysningar som forskarsamhället reagerar på, passar inte alls det här området. Anläggningarna det är fråga om är för stora, för långsiktiga och för få, säger Kåre Bremer.
Han menar att felet framför allt är att Vetenskapsrådet vänder sig till forskarna och ber dem föreslå vilka nationella infrastrukturer rådet ska finansiera. Självklart finns det många forskare som skulle vilja ha nationella infrastrukturer; i år fick Vetenskapsrådet in 143 ansökningar om bidrag till sådana.
– Men det finns ju inga möjligheter för Sverige att ha så många nationella infrastrukturer med stöd från Vetenskapsrådet. De måste begränsas till ett antal stora och viktiga infrastrukturanläggningar och då kan man inte vända sig till forskarsamhället för där är det mängder av lokala intressen som lägger ned ett stort arbete på att göra mängder av ansökningar som inte kan beviljas.
Kåre Bremer anser att besluten måste centraliseras och göras mera strategiska.
– Det är de stora universiteten som är värdar för sådana här infrastrukturer. Vid de stora universiteten har vi varit lite dåliga på, även jag själv när jag var rektor på Stockholms universitet, att ha en övergripande strategisk planering för vilka infrastrukturer som det egna universitet skulle kunna vara värd för och vilka man anser bör finnas i Sverige totalt. Det arbetet bör intensifieras på universitetsledningsnivå.
Besluten om infrastruktur är till sin karaktär långsiktiga.
– Man startar inte infrastrukturer med stora anläggningar om man inte har föreställningen att de är viktiga och behövs under tiotals år framåt.
Kåre Bremer anser därför att bidragen bör ges löpande.
– Vetenskapsrådet ger ju nu förhållandevis korta bidragstider inte bara till forskningsprojekt utan även till nationella infrastrukturer.
Med jämna mellanrum måste nu de nationella infrastrukturerna komma in med fortsättningsansökningar.
– Eftersom Vetenskapsrådet normalt sett inte på något sätt väntar sig att fortsättningsansökan inte skulle beviljas är det fullständigt onödigt att hålla på med hela apparaten med fortsättningsansökningar som ska beviljas.
Istället kan Vetenskapsrådet övervaka hur infrastrukturerna fungerar och först när man är tveksam eller har frågor ska man göra en utvärdering eller tidsbegränsa bidraget.
– Men om man inte har några invändningar tycker jag att man ska ge ett tillsvidarebidrag istället för alla dessa utlysningar och ansökningar till tre- eller femåriga bidrag som genererar mängder av onödigt arbete, både för dem som jobbar med infrastrukturerna ute på lärosätena och för Vetenskapsrådets egen organisation, säger Kåre Bremer.
Vetenskapsrådet tillsätter nu en projektgrupp som ska se över förslagen i utredningen och utarbeta nya riktlinjer för arbetet med den nationella infrastrukturen för forskning.
PER-OLOF ELIASSON
