Debatt: Ska alla baxas igenom?

Rubriken på det här inlägget är avsiktligt polemisk. Som alla vet är genomströmningen ett centralt tema på universitet och högskolor i Sverige eftersom den i så hög utsträckning påverkar ekonomin. Det finns reella incitament för att se till att studenterna får godkänt. Frågan är dock vad detta får för konsekvenser för utbildningarnas kvalitet. Frågan blir extra intrikat då politiker talar om betydelsen av studier för att unga människor ska komma in på arbetsmarknaden i en situation då det kanske inte finns så många alternativa sysselsättningar för unga människor som avslutat gymnasiestudierna. Samtidigt visar internationella läsundersökningar att en fjärdedel av femtonåriga, svenska pojkar inte klarar av att läsa en längre, avancerad sakprosatext. Hur ska dessa ungdomar kunna klara av en universitets- eller högskoleutbildning? Nu kanske någon läsare känner sig frestad att påpeka att de elever som testats i PISA-undersökningar inte kan jämställas med studenter på universitet och högskolor. Det är riktigt. Dock råder det idag konkurrens mellan olika lärosäten om studenter och på utbildningar som inte har så stort ”söktryck” kan alla som söker få en studieplats – oavsett tidigare betyg. Under våren 2013 har det varit en debatt i Universitetsläraren om studenters ”kognitiva oförmåga”. Det är intressant att jämföra debatten i Universitetsläraren med den diskussion som förs i Skolvärlden, utgiven av Lärarnas Riksförbund. I denna publikation finns återkommande diskussioner om svenska elevers prestationer inom olika ämnen. I nr 5/2013 finns till exempel en artikel om forskning om läsning utifrån det förhållandet att svenska skolelevers läsförmåga har försämrats. De internationella studierna PIRLS från 2011 och PISA från 2009 visar båda att läsförmågan sjunker. Enligt PISA-studien som mätte läsförståelsen hos femtonåringar har andelen svenska elever som inte klarar basnivån för läsförståelse ökat från 13 till 18 procent. Bland pojkarna har ökningen varit extra påtaglig – en fjärdedel klarar inte basnivån, som anses vara grundläggande för fortsatt lärande. Bland forskare och pedagoger finns en enighet om att ett stort antal elever har problem med djupförståelse av längre avancerade texter. Specialpedagogen Maud Nilzén konstaterar att det är denna förmåga som dalat mest bland svenska elever de senaste tolv åren i internationella undersökningar. Per Kornhall, författare till boken Barnexperimentet. Svensk skola i fritt fall, berättar i en intervju i Skolvärlden 5/2013 att han bestämde sig för att skriva boken då han slutat på Skolverket. Det han reagerade på var att så många ”oövertänkta och ovetenskapliga beslut” hade fattats rörande skolan. Skolan skulle inte bara ”decentraliseras, den skulle målstyras, göras valfri, alla regler som begränsade friheten skulle bort, liksom katederundervisning och kunskapsfokus.” Han konstaterar att hur man undervisade blev viktigare än vad eleverna lärde sig. Då läspedagogen Maud Nilzén i samma nummer tar avstånd från att skolelever ska sitta och ”forska” och utveckla sig på egen hand bygger hon sitt resonemang på samma bild av verkligheten som Kornhalls bok förmedlar. Nilzén efterlyser undervisning och vägledning som utgår från elevernas kunskaper och erfarenheter och hon betonar att för att eleverna ska utvecklas som läsare måste de ha kunskaper om lässtrategier och textanalys. Debattinläggen i Universitetsläraren som behandlat ”kognitiv oförmåga” bland studenter är baserade på fakta i internationella undersökningar som visar att svenska elevers läsförmåga har försämrats. Denna verklighetsbild får ytterligare konturer av läs- och kognitionsforskares analyser av hur förmågan till djupläsning sjunkit. Givetvis har även andra förmågor mätts – försämringen av resultaten i matematik har beskrivits som alarmerande i flera år. Det som gör försämringen av läsförmågan särskilt bekymmersam är att högre utbildning i stor utsträckning bygger på att studenter kan förstå längre, avancerade texter. I ett debattinlägg i Universitetsläraren 10-11/2013, tar Agnes Botond upp ett viktigt tema, nämligen att det finns ett dolt scenario som universitetslärarens verkliga pedagogiska arbete utgår från. I teorin ska studenternas förmåga till begreppsmässig abstraktion motsvara den nivå man kan bygga akademiska färdigheter på. Botond konstaterar att detta inte tycks vara fallet längre utan att lärare märker att det finns brister och att de då kan ”sänka ribban”, eller försöka rätta till bristerna genom att låta studenterna göra extra övningar. Mycket vore vunnet om det talades öppet om detta dolda scenario och om hur problemet med bristfällig begreppsmässig abstraktion kan lösas. Det borde finnas en gemensam, nationell strategi. Den bild man får av utvecklingen av elevers kognitiva förmåga i dagens svenska skola i juninumret av Skolvärlden och debattinlägg i Universitetsläraren är inte särskilt positiv. Däremot är det glädjande om de problem som finns uppmärksammas och om man arbetar med att hitta lösningar. Anne Heith Docent i litteraturvetenskap Institutionen för kultur- och medievetenskaper Umeå universitet