Debatt: Dags att reagera mot NPM

Har det skett ett ”systemskifte i det tysta” i och med att den förvaltningsprincip som omnämns som ”New Public Management” (NPM) vunnit insteg på de svenska universiteten och högskolorna? Att så har skett menar Jonas Elvander i Dagens Nyheter den 3 juni. Under året har vi i media bevittnat protester mot och undersökningar av det som vid första anblick förefaller vara sunda och enkla administrativa åtgärder för att öka effektiviteten i olika offentliga verksamheter. Ett antal exempel har diskuterats i svensk media och det finns också exempel på hur denna debatt förs internationellt. (Chris Lorenz, If You’re So Smart, Why Are You under Surveillance? Universities, Neoliberalism, and New Public Management, Critical Inquiry 38, University of Chicago, Spring 2012). Tyska sociologer har reagerat mot utvärderingarnas roll inom universitetsvärlden och man har uppmanat till bojkott (Newsletter for the International Sociological Association, www.isa-sociology. org/global-dialogue/2013/04/germansociologists- boycott-academic-ranking). Det handlar om protester och reaktioner mot ett antal administrativa fenomen som alla verkar handla om just NPM. Frågan är vad det är vi skall reagera mot? Handlar det om de enskilda ”dumheterna” i de administrativa systemen? Eller handlar det om att reagera mot ett systemskifte? Att debatten ofta har handlat om enskilda administrativa åtgärder, detta skall nog främst tillskrivas att företrädarna för NPM varit framgångsrika i att etablera ett problemformuleringsinitiativ och därmed bestämma den terminologi med vilket vi förutsätts diskutera det offentligas problematik. Det språkbruk, de begrepp och förklaringar som vunnit insteg på högskolor och universitets hemsidor och framför allt i diverse policydokument vittnar om hur NPM uppnått en närmast hegemonisk position. Ett konkret resultat av detta är också hur högskolornas strävan efter att styra och ställa påverkar den akademiska lärarens autonomi – genom att gradvis utarma professionens innehåll. Jag vill ge några exempel på den avprofessionalisering som jag ser i min vardag – frågan är hur långt denna utveckling drivits på andra lärosäten? • Jag har nu i varierande grad övertagit delar av studieadministratörens, ekonomens, personalhandläggarens, resebyråns uppgifter, detta via ett antal så kallade smarta webblösningar. Var och en för sig kan dessa uppgifter som jag löser på webben förefalla enkla och effektiva. Sammantaget är det emellertid en tidstjuv som medför alltmer mejlväxling med administratörer och studenter kring triviala, administrativa frågor. Under stridsropet effektivare förvaltning och spara in på byråkratin har det byråkratiska styrelsesättet alltmer kommit att ta över min vardag. • Effektivitet i högre utbildning förutsätts i allt högre grad kunna mätas i ekonomiska termer och makten över kvalitetsbegreppet (”qualispeak”, ” valorizationspeak”, ”excellensspeak”) tenderar att glida från den professionella läraren/forskaren till byråkratin, eller egentligen till ekonomen via en instrumentell hantering av ett komplext problem, det som brukar omnämnas som att räkna ”pinnar”. Ett exempel på ovannämnda är genomströmningen i en kurs som en kvalitetsindikator. Logiken bakom detta mått är så häpnadsväckande och orimligheterna så uppenbara att vidare argumentation är överflödig. När detta mått också blir en av de få variabler som kan påverkas i budgetarbetet och bidra till en positiv eller negativ budget – då har en minst sagt dubiös mekanism skapats. Detta sätt att mäta kvalitet är inte den professionelle akademiska lärarens, det är ekonomens eller möjligen byråkratens. I kölvattnet av NPM och marknadsfundamentalism blir det självklart att också importera det företrädarna för NPM uppfattar som effektiv företagsorganisation. Linjeorganisation ersätter kollegialt beslutsfattande/deltagande. Även detta är en form för avprofessionalisering där tendensen är att chefer i allt högre grad pratar med och söker sitt stöd hos andra chefer. Kollegiet som en professionell resurs för beslutsfattande får ett allt mindre värde. Skulle ”medarbetarna” reagera negativt på dessa organisationsförändringar och ge ett negativt utslag i ”nöjdmedarbetarindex” står en hord av privata konsulter redo att sälja in lösningar, med inriktning på hur cheferna skall hantera problem i organisationen. För samma sak gäller naturligtvis på detta område – ”medarbetarna” förutsätts inte ha kompetens att varken analysera situationen eller än mindre bidra till att förändra. I ungdomsskolan har lärarna redan ”tagit debatten”, nu är det dags för universitetslärararna att reagera. Eller är vi redan vid det tillstånd som Chris Lorenz polemiskt hävdar i sin artikel, att vi nu kan förvänta oss att protester och bemötande gentemot NPM kommer att följa samma mönster som växte fram i protesterna mot ett auktoritärt styrelseskick som förekom innan 1989: ”professionals will continue to react with cynism, hypocracy, and dissidence”. Karl Bergman Docent Blekinge Tekniska Högskola