Mattias Collin disputerade i cell- och molekylärbiologi vid Lunds universitet 2001 och gjorde därefter sin postdok vid Rockefeller University i New York i nästan tre år. Han kom tillbaka till Lund 2004 och var sedan under en period stipendierad forskare där.
2006 fick han en fyraårig forskarassistenttjänst från Vetenskapsrådet och började bygga upp en egen forskargrupp. Samtidigt var han fackligt aktiv bland annat som ordförande i den lokala SULF-föreningen och ledamot i SULF:s förbundsstyrelse.
– Genom föräldraledighet och facklig tid töjdes den fyraåriga tjänsten ut till närmare sex år, säger Mattias Collin.
Därefter följde olika korttidsförordnanden, som forskare och som vikarierande lektor.
– På många sätt har jag, och har haft, en privilegierad situation, att kunna göra det jag gillar, men någonstans går gränsen för vad som är en acceptabel arbetssituation.
Situationen har bitvis varit absurd.
– För mina doktorander har jag fixat finansiering för fyra år men själv har jag inte vetat om jag skulle vara kvar om ett halvt år, säger han.
Också sättet han blivit tillsvidareanställd på kan tyckas en smula bisarrt.
– Jag har utfört lektorsuppgifter, varit forskare och har undervisat på grundutbildningen, men nu när jag blivit tillsvidareanställd är det komiskt nog som forskare som tillhör TA-personalen. Detta trots att jag utför lektorsuppgifter, leder en egen forskargrupp, har 40–50 procent undervisning, har ledningsuppdrag och är kursledare.
Mattias Collin är mycket kritisk till lärosätenas personalpolitik. Han anser att alla tidsbegränsade anställningar urvattnar akademin.
– När man inte får något erkännande och någon feedback på att man gör något bra känner man ingen lojalitet med sitt lärosäte, knappt med fakulteten, utan bara med studenterna, forskargruppen och sina kolleger.
För Mattias Collin flyter karriären på, men han anser att universitetet i mångt och mycket har förvandlats till ett forskarhotell.
– Med externa medel finansierar jag i princip alla anställningar i min forskargrupp. Undantagen är att ett stödpaket för yngre forskare finansierar hälften av min egen anställning och att ALFmedel täcker hyran.
Den situation som Mattias Collin befunnit sig i är inte ovanlig.
– Det är väldigt många i min situation. Det är en otrolig brist på riktiga lärartjänster. På min fakultet, Medicinska fakulteten i Lund, utlyses det kanske två lektorat per år. 60–70 personer söker varav utan tvekan 10–15 är kompetenta för en professorstjänst.
Han påpekar att det fungerar olika vid olika fakulteter.
– Det finns olika kulturer, framför allt inom medicin hänger det inofficiellt kvar en attityd att hungriga vargar jagar bäst och att man ska gå igenom ett stålbad. Bara de som klarar stålbadet hör hemma här.
Mattias Collin anser att det är självklart att tjänster ska sökas i konkurrens, men det är osäkerheten som är det stora problemet. En brist på tydlighet gör att många hankar sig fram inom akademin trots osäkra framtidsutsikter.
– Väldigt många hålls kvar i systemet för att de inte får klart besked. Det saknas kurage att säga: "Dig vill vi satsa på" eller "Det finns ingen framtid för dig här". Istället bör det vara: "Vi satsar på dig, du kan få en tjänst som biträdande lektor och om fyra år har du rätt att ansöka om befordran till lektor".
Den här bristen på tydlighet har många konsekvenser, både för akademin och för individen. En konsekvens är att det blir lägre i tak i akademin.
– Det finns en rädsla att sticka ut när man inte vet hur det blir med sin egen anställning, det finns ju inga officiella repressalier men man utsätter sig för en risk om man kritiserar ledningen i för hårda ordalag.
Och det är väl känt hur tidsbegränsade anställningar kan krångla till livet för människor.
– Hade inte min dåvarande fru haft en tillsvidareanställning hade vi aldrig kunnat låna till huset. Man kan föreställa sig hur ensamstående forskare utan anställning har det, säger Mattias Collin.
Han poängterar att för individen finns inga fördelar med tidsbegränsade anställningar men att viss andel visstidsanställningar är nödvändigt inom akademin.
– Det behöver finnas en viss flexibilitet i början efter disputationen, man behöver hitta sin inriktning och bygga upp sin forskning under postdokperioden. Men det är absurt att människor ska vänta tills de är 45, 50, i värsta fall 55, innan de får tillsvidareanställning.
Mattias Collin är helt övertygad om att akademin tappar många begåvningar på grund av de osäkra anställningarna.
– Speciellt tappar man många kvinnor. Det är en av de stora orsakerna till att många kvinnor försvinner bort från akademin efter disputationen.
PER-OLOF ELIASSON
