Studenternas kognition speglas i retorisk argumentation

Språkliga brister och kognitiv oförmåga kan ses som två sidor av samma sak. Den som inte kan tänka har svårt att säga något och har man ett för litet ordförråd kan man inte ha nytta av sina tankemodeller. Jens Cavallin (Universitetsläraren nr 9/2013) efterlyser vetenskapligt underlag för Ebba Lisberg Jensens och indirekt Martin Ingvars påstående att dagens studenter har problem med den kognitiva förmågan. Det är klart att mer forskning, utöver det som Agnes Botond (Universitetsläraren 10- 11/2013) omtalar skulle behövas. Det är också min mening att språket och kognitionen inte bör ses som separata storheter. Men jag tror att Lurias neuropsykologiska metod fokuserar på alltför få faktorer (ordförrådet, förmågan till komparativt tänkande och induktion/ducerande tänkande). Mitt förslag är att man undersöker saken med utgångspunkt i retoriska förmågor. Det vore en ganska enkel sak om forskare med kunskaper i retorik och språkvetenskap analyserade elevers och studenters sätt att argumentera. För detta finns ett omfattande underlag såväl i form av levande tal och skrivna texter. Ett alternativ vore att undersöka saken med förelagda beskrivningar och frågor. I retorik skiljer man på ett stort antal tankemodeller som talaren kan använda. Man gör skillnad på enklare eller svårare tankeoperationer och sådana som mest används i naturvetenskaper respektive inom humaniora. Exempel på tankemodeller eller tänkandemönster som man räknar med är ja eller nej-tänkande, fråga eller svar-tänkande, bildlig konkretisering, additivt och subtraktivt tänkande, komparativt tänkande, dikotomiskt tänkande, perspektiviskt tänkande, systemtänkande, strukturtänkande, kausalt tänkande, induktion, deduktion, abduktion, domartänkande, dialektiskt tänkande, hierarkiskt tänkande, cykliskt tänkande, tvåsidigt tänkande (dissoi logoi), syllogism, reversibelt tänkande och processtänkande. På kurser i retorik och högskolepedagogik vid exempelvis Södertörns högskola medvetandegörs och övas dessa olika tänkandemönster i argumentation. De omnämns också i min bok Mod att tala (Gleerups, 2012). Kognitiv rörlighet var just det som ämnet retorik skulle träna i den äldre skolans trivium, vid sidan av undervisning i grammatik och logik. Det vore logiskt att det också undersöktes med motsvarande metod. Jag tror att Ebba Lisberg Jensens tal om nivån för trettonåringars kognitiva förmåga kunde konkretiseras genom att visa vilka typer av tänkandemönster som studenterna behärskar eller borde behärska. Forskning eller utvärderingar i elevers och studenters kognitiva förmåga i all ära, de skulle visa hur de stimuleras på olika skolor eller i pedagogiska metoder. De kunde användas som mer vederhäftiga bevis än högskolelärarnas anekdotiska men dock samstämmiga vittnesmål. Men för de blivande studenterna på högskolor hade det varit bättre att man i tid övade och lärde sig namnen på dessa olika tankeoperationer. Istvan Pusztai pensionerad lektor i retorik